Sent på fredagskvällen fick jag ett återfall vad gäller mitt självskadebeteende. Jag har inte gjort mig själv illa sen oktober förra året så det känns ju lite sådär att jag inte kunde låta bli nu. Men jag visste att det nog skulle ske någon gång, att jag får ett återfall. Att jag ens varit fri i över ett år är ändå fantastiskt bra gjort av mig. Men i fredags tog min ångest över helt enkelt. Pappa beskrev det så bra en gång. att det är som ett slags beroende. Man får återfall och jag ska inte få ångest för detta när det väl händer.
När jag pratade med S om detta så sa jag:
När jag har sån ångest att jag vill skära mig så är det nästan som att ångesten sipprar ur såret när jag skurit mig, Jag blir väldigt lugn och avslappnad efteråt och jag känner mig lite bättre.
Jag har alltid varit bra på att rengöra såret efteråt och jag har aldrig skurit mig djupt. Pappa sa att han inte var orolig över mig och mitt självskadebeteende eftersom han jobbade inom psykiatrin i många år har där sett flertalet med mycket värre skador och djupare och sådana som behövts sys. Jag har alltid slutat när det börjar blöda lite.
Ingen behöver bli orolig. Jag skär som sagt aldrig djupt och jag rengör med en gång.
