Jag antar att jag inte är den enda som är så less på alla som tror att alla vi inom autismspektrat är och fungerar precis likadant. Vi är precis som alla er utan en NPF- diagnos, det vill säga olika. Om jag inte berättar för andra att jag har Asperger så hade hade ingen vetat om det. Läste i en tråd på Facebook i en grupp där en delat med sig av en konversation hen haft på messenger med en som skrev hen har just Asperger och kommentarerna fick mig att bli lätt irriterad.  Folk är helt enkelt okunniga.

Ingen med Asperger/autism är den andra lik. Så, att säga att har man den diagnosen SÅ ÄR MAN PÅ ETT VISST SÄTT är helt fel.  Jag kan läsa koder, jag har inget specialintresse som många med AS har, jag kan känna empati och sympati och jag fungerar bättre än andra med samma diagnos som mig. Det som kan sätta käppar i hjulen för mig är oftast mina andra diagnoser som depression och ångesttillstånd. Min Asperger är inte så mycket till ett hinder egentligen för mig.

Nu är ju jag ändå tveksam till om det verkligen är just AS jag har eller om det kan vara så att jag har en helt annan diagnos. Med tanke på hur lik jag är pappa till sättet med mitt humör bland annat så funderar jag på om det är så att jag har samma diagnos som han hade det vill säga bipolär. Sen kan man ju ha dubbel diagnos också, så jag kan ju ha både AS och vara bipolär.  Jag kommer be om att få göra ny utredning framöver. Har i och för sig tänkt på ny utredning i flera år nu.  Pappa trodde inte ens på att jag har AS då han inom jobbet han hade på psykiatrin träffat många med just den diagnosen och han kunde inte känna igen något hos dem som påminner om mig.

S trodde inte på mig första gången jag berättade om min diagnos. Jag var snabb med att berätta så han visste om det eftersom jag förstod ju snabbt att det skulle bli han och jag och då känns det viktigt att han vet om vilka diagnoser jag har redan tidigt i förhållandet.

Jag har varit kass på att skriva om mina diagnoser, kanske jag skulle bättra mig på det igen.