BUP

Mitt liv med självskadebeteende

Detta är nåt som jag har tänkt skriva om väldigt länge nu. Jag vet att det är mer vanligt än man kan tro att man skadar sig själv.

Jag började skära mig då jag var runt 16-17 år. Mitt självskadebeteende kan ha börjat mycket tidigare än så också. Jag kunde redan som yngre ge mig själv små sår, trycka in nålar i huden etc. Jag brukade ofta tugga på mina knogar på båda händerna.  Jag har inte förrän nu på senare tid kommit på att mitt självskadebeteende började redan tidigt i mitt liv.

Jag har så länge jag kan minnas mått dåligt psykiskt och jag hittade nåt som lindrade ångesten då den var som värst. Jag vet ju att skära sig är inte det bästa , men samtidigt så har det inte fungerat för mig att äta medicin och eller gå och prata med någon på psykiatrin. Att det inte funkat för mig med samtal är för att jag inte sagt nåt då jag är där, jag har inte vetat vad jag ska säga och så blir jag helt tyst i stället. Så har det varit ända sen jag började på BUP tills den dag jag slutade gå till psykiatrin. Jag var tyst… Så länge det inte var att jag kunde prata om nåt jag gillade , då pratade jag. Men annars…

Jag skar mig aldrig mer än så att det började blöda, aldrig djupa sår. Jag tror det var just blodet jag ville komma åt.  Den tillfälliga smärtan.

När jag väl tänkt göra detta så kan ingen stoppa mig. Mitt ex försökte flera gånger, men det blev bara värre då och jag fick rejäla vredesutbrott. När jag skar mig så tog det någon minut och så var det lite bättre igen mitt humör, för stunden. För sen fick jag sån ångest för att jag skurit mig också.

Jag är 33 år .. Sist jag skar mig var i början av detta år. Ångesten tog över, jag låg i badkaret och hade rakhyvel precis bredvid mig. Så som jag mådde då har jag inte mått på väldigt länge. Det var skönt, men sen kom tankarna på att förlora S på grund av vad jag just gjort och så blev allt ännu värre istället. Han kommer inte lämna mig, för han vet att detta inte är nåt jag kan rå för då väl tankarna tar över helt. Detta händer så oerhört sällan numera också.

Jag har så gott som fri från detta i några år. Några år är mitt rekord. Men just denna gång i år så kunde jag inte stå emot. Men jag blev så så arg och ledsen på mig själv efteråt. Jag hade ju varit så himla duktig och låtit bli så länge. Men, att jag detta kunde ske det visste jag ju. Jag ska inte bli arg på mig själv om det händer en gång om året till exempel, jag gör det ju inte varje dag längre.

Jag har länge tänkt tatuera mig. Då på den arm där jag skurit mig som mest. Jag skar ju aldrig djupt och jag har så gott som inga ärr kvar förutom efter det som blev nu i år. Tatueringen är tänkt som att vara ett hinder för mig om jag får för mig att göra mig själv illa igen.

Att få återfall är nåt jag vet är oerhört vanligt. Detta är ju ett slags beroende och beroenden blir man inte lätt av med precis. Jag har haft tankarna många många gånger på att skada mig men jag har låtit det stanna där, förutom tidigare i år alltså.

Jag kanske har lämnat ut mig lite mycket igen, men tycker det är bra att skriva om sånt här, som är så oerhört vanligt men som så få skriver om.

Detta med december…

Det märks att december närmar sig. Jag mår alltid lika dåligt ju närmare december det blir, ju närmare julen kommer. Jag vet att jag borde ta och få hjälp med att bearbeta händelsen -98. För er som inte vet så blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp och det var bara någon vecka innan jul så julen är för mig inget jag ser fram emot numera lika mycket som jag gjorde förr.

Jag har inte känt mig ”mogen” nog för att skaffa hjälp. Jag hade chansen direkt efter övergreppet, jag var till psykiatrin minst en gång i veckan men eftersom jag valde att inte säga nåt alls för det mesta så blev det inte som det var tänkt, att jag skulle bearbeta händelsen. Att jag inte pratade har nog med största sannolikhet med att göra att jag var så less på psykiatrin vid det laget. Jag hade gått mest varje vecka i flera år först på bup.

I och med att jag börjat få ett bra liv igen så känner jag att jag snart är mogen nog att börja prata med någon och få hjälp med detta.

Jag mår inte så dåligt över själva övergreppet utan det är mer det som hände efteråt, då jag fick se då denne man försökte gasa ihjäl sig i sin bil. Det är den bilden som har etsat sig fast hos mig. Själva övergreppet har jag nästan helt och hållet glömt bort, tack och lov.

Den senaste veckan har jag inte velat prata med någon, inte träffa någon. Så varken städning eller träff med kontaktperson har blivit av. Jag har inte svarat på sms eller ens svarat då det har ringt.

Jag känner att det ska bli så skönt att få komma bort från Östersund ett tag. Att få komma iväg och göra nåt annat. Att bara komma bort från lägenheten kommer göra mycket för mig. Skönt nog är det bara drygt en vecka kvar tills jag åker ner till familjen nere i Göteborg.