Farmor

Idag är det ingen vanlig dag…

Idag skulle min älskade farmor ha fyllt år.

Om hon levt så skulle hon bli 93 år. Jag har inte mått så bra idag för jag har tänkt på hur usel jag var som inte var till henne på hennes sista födelsedag, dagen hon fyllde 90 år. Jag skrev till och med på Facebook dagen innan att jag inte vet hur jag vill göra, om jag ska bussen till henne eller inte och även träffa kusiner och farbror där. Jag skrev även att det kanske ju blir hennes sista. Nej, jag är helt enkelt usel människa.  Jag kom inte iväg för att det riktigt halt ute och är det så halt ute så vägrar jag att gå ut. 

Men samtidigt borde jag ju inte ha dåligt samvete.  Jag vet att hon hade glömt bort att man var dit ändå. Jag älskade min farmor. Hon var lite speciell, men vem är inte det? Men då hon blev dement så blev det alldeles för jobbigt. Veta om att hon inte ens visste vem jag var, jag som spenderat så mycket tid med henne som liten. 

Ensam, jul, pandemin och daglig verksamhet

Jag trodde att jag skulle må så mycket sämre psykiskt nu under jul och nyår än vad jag faktiskt har gjort. Jag menar,  jag brukar ju må dåligt denna tid på året och det även innan pappa och farmor dog.

Dessa dagar har faktiskt varit okej, förutom på julafton då jag grät en del. Det har inte varit jättebra, men okej.  Det är skit att vara ensam under just denna tid på året.. Nu är det ju en pandemi och man ska ju knappt ses ändå förutom om man har familj, men att vara ensam som jag… Nästa år ska jag se till att inte vara ensam helt igen. Jag ska ta mig till S och fira jul med honom. Nog för att vi båda inte är så förtjusta i julen men ändå.

Nu studerar han dessutom (murare) och det hade ändå inte varit så kul att vara till honom då han ändå sitter vid datorn mest hela dagarna de dagar han inte ska iväg, men han är klar om ett år cirka. Jag ska även försöka ta mig till honom i sommar. Det är lättare för mig att ta mig till honom än tvärtom. Jag har väntat hela detta år på att han ska komma till mig, men det har ju kommit något emellan hela tiden och just på grund av pandemin så har det ju blivit att vi inte velat sätta oss på ett tåg (det alternativ vi har om vi inte vill ta flyget) och riskera bli sjuk på vägen till varandra. Att det kommit något emellan ligger hos oss båda. Dessutom har ju jag inte kunnat ta mig iväg då jag inte haft råd.

Nästa år får jag även lite mer varje månad från Försäkringskassan så jag kommer ha det lite bättre ekonomiskt så jag kommer kunna åka iväg om jag vill. Sedan får jag ju en mindre summa i hab.ersättning, summan beror ju på hur mycket jag varit iväg till dagliga verksamheten.

Apropå daglig verksamhet så har jag tänkt försöka öka på dagarna jag är dit, med en halvdag i taget. Sen utöka timmarna. Målet är att orka ta mig dit måndag – fredag och hela dagar. Jag har satt det som ett mål för 2022. Jag trivs ju bra där och jag vet att det inte är ett tvång att ta mig dit varje dag. Mår jag inte bra så mår jag inte bra och personalen där vet om hur jag har det och hur jag kan må. Psykiskt och även att jag kan ha hemsk jobbig huvudvärk ibland, ibland migrän.

 

Pappa och farmor

Jag kom ikväll ihåg att jag har några Photobucket konton. Jag loggade in på ena och det var fullt och över gränsen på hur många bilder man får ha som gratis medlem. Jag hittade en bild på pappa och farmor där. Så glad jag blev över att hitta den bilden. Sen fanns det ju en hel del bilder på min första syskonson och en hel del från Backstreet Boys konserten haha. Jag ska ta och rensa någon dag, men det är över 3000 bilder.  Det är inte den bästa bilden, men den enda bild jag har på dom tillsammans förutom en jag har då pappa är liten.

Det är ju inte världens bästa kvalité på bilden. Taget med min gamla digitalkamera.

 

Kan december ställas in?

Det slår som aldrig fel…

Runt den här tiden varenda år börjar jag må sämre psykiskt än jag gjort under resten av året. Jag avskyr den här tiden på året. Det känns bara negativt för mig och önskar att jag bara kunde lägga mig och sova och vakna upp 1 januari så jag slapp min födelsedag och julafton.

Det blir ett år till helt ensam. Men i år är det ju inte så mycket att göra åt heller på grund av pandemin.

Jag har inte många minnen av en bra julafton eller födelsedag. Övergreppet jag var med om som 15 åring och faktiskt någon vecka innan jag fyllt 15 var ju runt nu också. Jag mår inte lika dåligt längre på grund av just det sexuella övergreppet men det är ju inte så konstigt om jag kommer att tänka på det runt den här tiden på året då det närmar sig jul. Hade det inte varit i närheten av en högtid så hade jag säkert inte börjat tänka på det varje år lika mycket.

Jag tänker knappt alls på övergreppet resten av året, det är som sagt runt denna tid det poppar upp i huvudet. Jag mår ju inte alls lika dåligt som under första året/åren efter men jag mår ju inte helt 100% bra heller, men det är inte heller något jag känner ett behov av att gå till någon och prata om. Det hade varit en annan sak om det varit så att jag gått och tänkt på övergreppet och hans försök att gasa ihjäl sig några gånger i veckan.

Jag har tänkt en del på farmor också senaste dagarna. Julen, en av hennes favorithögtider. Jag tänker på sista gången jag och pappa var till henne på boendet. Där hon satt framför tv’n och inte visste att det var just julafton. Det känns så jobbigt att veta att hon var så dement att hon inte förstod vilken dag det var.  Det var jobbigt att vara dit, jag vet att pappa inte ens egentligen ville dit men han var dit ändå. Jag fick ju dessutom en sista kram av farmor då. Jag var inte mer dit sen då det var alltför jobbigt för mig. Farmor var min bästa vän då jag var liten så det gjorde ju så ont att veta att hon inte visste vem jag var. Vi vet att hon fick besök av andra så ingen behöver komma med elaka kommentarer om just det.

1 år har gått

Det känns som att jag mest skriver inlägg när jag har eller har haft en dålig  dag. Men så är det ju även så att jag har min blogg mycket till just för att kunna skriva av mig också.

Idag är det 1 år sedan som farmors begravning var. Jag har lyssnat en del på hennes favoritmusik nu  senaste timmen och jag trodde aldrig att jag skulle börja gråta så hemskt som jag nyss gjorde. Jag har gråtit tills att jag knappt fick luft. Min saknad efter farmor är så mycket större än vad jag har trott. Att jag skulle börja gråta till dansbandsmusik hade jag aldrig trott att jag skulle göra.

Farmor älskade just dansband och hon hade alltid igång musik då man kom hem till henne. Hon var även iväg på dans enda till dess att hon inte orkade iväg mer. Hon höll igång länge med dansen.

Det känns så konstigt att det är 1 år sedan som hennes begravning var. Tiden går väldigt fort.

Jag saknar dig så mycket farmor. Min bästa vän då jag var liten. Jag hoppas att du och pappa har det bra där ni nu än är.