Jag var orolig

Sen igår har det känts lite konstigt i höger ben ner mot vaden och foten. Kändes svullet. Jag var orolig så jag tog modet till mig och ringde 1177. Hon jag pratade med tyckte inte att det lät som en blodpropp men att jag ändå borde få det kollat. Så jag ringde hälsocentralen så fort dom öppnade idag och fick en tid 10.30.

Det ska mycket till innan jag ringer och 1177 och sen hälsocentralen. Jag brukar försöka vänta ut saker.

Efter en kort undersökning så sade läkaren att det inte var något att oroa sig för och att det förmodligen var något med muskeln. Inget jag behövde göra något åt.

Jag passade på att ta upp angående en huvudvärk jag fått som kommer och går och kan hålla i sig någon vecka i taget men minst två dagar. Den sitter vid tinningen och ner mot ögat. Senaste tiden har jag tyckt att det börjat göra mer ont vid ögat.

Jag har inte så ont i huvudet utan det är mer som en tryckande känsla och ett lätt bultande ibland, men jag blir så matt och orkeslös ändå av detta. Det kunde vara spänningshuvudvärk men jag fick Naproxen utskrivet att ta i någon veckan så får jag se sen om det hjälpt. Det är liksom inte kul alls då jag får denna värk då ingenting hjälper och vissa gånger blir det bara värre av att ligga ner och vila. Hjälper inte Naproxen så skulle jag höra av mig igen så skulle vi ta det därifrån. Kanske sjukgymnast.

Jag är glad att jag kom iväg och läkaren sa att det var bra att jag kom och fick det med benet kollat.

Hjärta och lungor kollades/lyssnades på. Tempen togs. Pulsen kollades också. Inga fel där förutom att pulsen var lite hög men det trodde läkaren berodde mest på att jag var nervös.

Sen måste jag berömma denna läkare som inte tog upp min vikt. Vi överviktiga är ju rädda att få höra om  vår vikt så fort vi söker vård, vad det än kan vara.

Ja, det kan bero på övervikten men övervikten ska ju inte vara det första som tas upp och pratas mest om ifall man söker för en speciell sak.

Jag har haft turen att bara träffa en enda läkare som pratat om min vikt som att den skulle vara orsaken till min smärta.  För 3,5 år sen hade jag ischias (vilket pappa fattade med en gång då jag försökte sätta mig i hans bil) och jag sökte för smärtan. Läkaren tog upp vikten det första han gjorde och sa att smärtan mest troligt berodde på min vikt…. Den läkaren var själv överviktig så jag valde att inte ta åt mig alls.

 

Jag tog en liten promenad på vägen hem eftersom det var kallt och jag var ändå tvungen att vänta på bussen.  Jag orkade inte gå hela vägen hem.

En sväng till hälsocentralen

Sen i lördags har mina händer dummat sig! Det började med att det kliade i handflatorna och mina händer/fingrar svullnade upp. Jag fick lite utslag också. I onsdags kliade det inte lika mycket men mina fingrar var så svullna att jag knappt kunde bära kassarna från affären. Idag är jag inte svullen längre men jag har utslag som jag aldrig förr haft. Dom kliar lite också och hade det inte varit för att jag tagit Clarityn hade det nog kliat mer.

Eftersom jag vet att det finns läkare här i Torvalla igen ( dom tog ju bort läkarna här för en tid sedan vilket är så dumt! ) så gick jag till Hälsocentralen nu på eftermiddagen. Jag blev ju så klart lite orolig över vad det kunde vara för utslag. Jag fick först komma in och bli undersökt av en sköterska och hon trodde det var ringorm, men eftersom det var så många så skulle jag få träffa en läkare istället. Fick tid med en gång ( behövde bara vänta ett tag ) och det visade sig att det är en allergisk reaktion.  Fick veta att det inte är nåt allvarligt/farligt så jag kan avvakta lite och se om utslagen blir bättre. Kliar det som det har gjort så är det tydligen oftast allergi.

Jag är glad att jag ändå kom iväg annars hade jag nog oroat ihjäl mig och undrat vad det kan vara för nåt. Det ser ju inte klokt ut!

Jag vet inte vad det är jag reagerat på och jag har ju inte ätit nåt som jag kan ha reagerat på. Jag funderar på om det är Stefans täcke, han har duntäcke. Jag har dock aldrig reagerat så här med utslag utan då jag reagerat på dun så har jag blivit snorig och ögonen svider samt haft andningssvårigheter. Inget av det har jag ju haft nu.

utslag

Grr grr grrr!!!

Det blev inte att jag kom iväg till någon läkare den här veckan. Det var inte så att jag ställde in tiden för att jag inte orkade komma iväg eller var för nervös. Jag pratade med hälsocentralen i Odensala i tisdags och frågade om min anökan om byte av hälsocentral hade kommit till dom och blivit registrerat och jag fick en tid till idag där kl 13. Men så ringde Micke dit igår för att dubbelkolla och min ansökan om byte av hälsocentral hade inte alls registrerats och jag kunde då inte få den tid som jag hade fått. Så nu blev det lite strul. Idag eller nästa som kommer så får jag förmodligen en telefontid med en läkare från Brunflo hälsocentral. Man hade sett där på datorn att jag brukar ha svårt för att prata. Så antingen blir det en telefontid eller så får jag ett nytt datum. Men jag skulle få en ny tid annars så fort som möjligt.

Jag vet att det är viktigt att kommer iväg. Denna gång blev det bara så struligt med tiderna. Kommer jag inte iväg och får detta gjort så kommer jag ju inte få pengar som jag ska på ett tag och det kommer inte alls bli bra.

Förändringar

Jag känner mig ganska stolt över mig själv som faktiskt tagit mig iväg på dom tider jag haft nu några gånger på hälsocentralen. Jag har inte velat gå iväg några gånger men det har ju varit viktigt. Jag vill ju inte riskera att få nåt strul med såret, mer strul än det redan är vill säga. Det läker bra och infektionen verkar ha försvunnit nu.

Ni som följt min blogg ett längre tag förstår ju att det är väldigt bra gjort av mig att komma iväg. Jag har ju en tendens att bara kunna skita i saker som jag ska göra, mycket för att jag tyckt det varit så jobbigt att gå ut. Men, nu dom två senaste gånger jag varit ut har det inte varit det minsta jobbigt för mig. Känns så skönt och underbart bra att kunna gå ut utan att börja må riktigt dåligt innan. Det verkar som att socialfobin mer och mer försvinner.

Det har nästan blivit så att jag börjat längta att efter att gå ut. NÄSTAN alltså. Jag har kommit långt under dessa två år som snart gått sen jag blev ivägskickad till psykiatrin och all förändring av mitt liv började.

Jag vet att min familj är väldigt stolt över mig och riktigt glad över att jag börjat förändra mitt liv.

Jag är nyfiken över hur mycket mer som har skett tills nästa år, jag tror det är mycket som har hunnit hända till dess också.