Vad börjar, tänker väl du som läser  detta.

Jo, den tiden  på året som jag sen nu två år tillbaka avskyr.

Idag är det två år sen som  pappa blev sövd. Två år sedan jag fick ge honom en kram och få en kram tillbaka innan han blev sövd.

Jag är så glad att jag hann komma till IVA precis då dom började förbereda att söva pappa. Hade  jag kommit 5 minuter senare så hade jag inte fått den där sista kramen…Jag vaknade den dagen av att telefonen ringde. Det stod ”pappa” på skärmen så jag trodde att det var han som ringde först. Men det var en läkare som ringde och bad mig att komma dit till IVA så fort som möjligt eftersom han skulle läggas i respirator och bli sövd. Han ville inte att jag skulle komma dit tydligen, men läkaren tyckte att det var bäst att jag ju kom dit.

Senare på kvällen så kom även min syster upp till Östersund från Göteborg. Dagen efter att hon åkt hem igen så valde jag att inte åka till sjukhuset mer och sitta hos pappa. Det fick som bli ett avslut tillsammans med min syster helt enkelt och jag tror att det blev bäst så. Jag vet ju att han fick så bra vård och jag vet att han ändå skulle få besök av andra. Han var ju sövd också så att om jag var där eller inte visste han nog  inte. Jag fick ju respons i alla  fall då jag höll  hans hand och tryckte lite då och då. Sen vet jag också att han nog inte velat ha mig där alls eftersom han ville ”skydda mig” från sånt som skulle få mig att  må sämre.

Nu är det drygt 1,5 vecka kvar för pappa att ”leva”. Han hade ändå inte levt så mycket längre än vad han gjorde på grund av hur pass skadade hans lungor var från först hans lungsjukdom Idiopatisk lungfibros och sen hade han ju fått lunginflammation.

Det känns så skönt att han fick sova sista tiden.

Dessa bilder har jag aldrig lagt ut på min blogg, men det var ju hans verklighet.  Jag är helt säker på att han inte skulle tagit illa upp över att jag lägger ut bilderna på honom. Han ville att jag skulle skriva i bloggen om hans sjukdom och lägga ut bilder.