IPF – Jilina.se |

Denna tid på året…

Jag har känt mig låg eller ja inte mått så bra psykiskt senaste veckorna. Jag kom på nu varför… Det är ju knappt en månad kvar tills 2 maj, ett datum jag alltid kommer att hata. Jag tror i alla fall att mitt mående beror på detta. Det är ju nu för 3 år sedan pappa blev så dålig och låg inne med lunginflammation. Han var ju sen innan redan sjuk i IPF (ovanlig lungsjukdom) vilket ju gjorde saken värre.

Jag vet att jag borde gå vidare och det har jag ju faktiskt gjort också. Jag tänker sällan på pappa numera och jag mår inte alls dåligt på grund av hans död längre. Inte alls som första och andra året utan honom. Men under just denna tid på året kommer jag nog alltid mer eller mindre må skit.

Högtider får mig också att sakna honom väldigt mycket. Det var ju han och jag som ”firade” jul ihop oftast eller att jag kom och åt middag hos honom under påsken.

I år tror jag att jag reagerade lite värre tack vare att påsken inföll i samband med att det är just 3 år sedan pappa blev så mycket sämre och låg på sjukhus. Jag mår inte bra under högtider och känner mig så extra ensam och även bortglömd.

Bilden är tagen då han låg på lungavdelningen på grund av lunginflammationen. Han fick komma hem dagen efter jag var dit.

Det är nu det börjar

Vad börjar, tänker väl du som läser detta.

Jo, den tiden på året som jag sen nu två år tillbaka avskyr.

Idag är det två år sen som pappa blev sövd. Två år sedan jag fick ge honom en kram och få en kram tillbaka innan han blev sövd.

Jag är så glad att jag hann komma till IVA precis då dom började förbereda att söva pappa. Hade jag kommit 5 minuter senare så hade jag inte fått den där sista kramen…Jag vaknade den dagen av att telefonen ringde. Det stod ”pappa” på skärmen så jag trodde att det var han som ringde först. Men det var en läkare som ringde och bad mig att komma dit till IVA så fort som möjligt eftersom han skulle läggas i respirator och bli sövd. Han ville inte att jag skulle komma dit tydligen, men läkaren tyckte att det var bäst att jag ju kom dit.

Senare på kvällen så kom även min syster upp till Östersund från Göteborg. Dagen efter att hon åkt hem igen så valde jag att inte åka till sjukhuset mer och sitta hos pappa. Det fick som bli ett avslut tillsammans med min syster helt enkelt och jag tror att det blev bäst så. Jag vet ju att han fick så bra vård och jag vet att han ändå skulle få besök av andra. Han var ju sövd också så att om jag var där eller inte visste han nog inte. Jag fick ju respons i alla fall då jag höll hans hand och tryckte lite då och då. Sen vet jag också att han nog inte velat ha mig där alls eftersom han ville ”skydda mig” från sånt som skulle få mig att må sämre.

Nu är det drygt 1,5 vecka kvar för pappa att ”leva”. Han hade ändå inte levt så mycket längre än vad han gjorde på grund av hur pass skadade hans lungor var från först hans lungsjukdom Idiopatisk lungfibros och sen hade han ju fått lunginflammation.

Det känns så skönt att han fick sova sista tiden.

Dessa bilder har jag aldrig lagt ut på min blogg, men det var ju hans verklighet. Jag är helt säker på att han inte skulle tagit illa upp över att jag lägger ut bilderna på honom. Han ville att jag skulle skriva i bloggen om hans sjukdom och lägga ut bilder.

Jobbiga dagar

Jag har inga bra dagar alls. Jag somnade inatt runt 06 efter att ha legat och gråtit ett bra tag. Vid 06 är det ingen idé att ta Theralen för den tar 1-2 timmar på sig att verka och sen skulle jag ha sovit fortfarande. Nu ser jag på konsert med Per Gessle och det enda jag gör är att gråta. Det är inte så konstigt, både jag och pappa gillade Gessle väldigt mycket. Jag är lite ledsen över att han inte hade råd och inte orkade följa med mig då Gessle var på Yran för några år sedan.

Det är inte så konstigt att jag mår rent av skit nu. Igår var det 1 år sen som jag var till pappa för sista gången och åt middag med honom. Han gjorden en spenatsoppa (sittandes på en pall farmor haft och som jag nu har i mitt kök) och han plågade sig igenom matlagningen. Jag tyckte att jag kunde beställa mat, men nej…

Igår, efter att jag hade varit hemma igen i några timmar, så är det 1 år sen som pappa åkte akut till sjukhuset igen för allra sista gången. Han åkte in tack vare en del tjat från mig och hans vänner på Facebook.

Imorgon bitti är det 1 år sen som dom ringde från IVA och bad mig komma dit eftersom pappa skulle sövas och läggas i respirator. Pappa ville inte ha dit mig, men dom på IVA ville att jag kom ändå. Jag förstår pappas tanke, han ville inte att jag skulle se hur sjuk han var, men det var bra att jag tog mig in. Jag hann ju med att ge han den där sista kramen, hann med att säga att jag älska dig pappa. Han såg förvånad ut då jag kom in på rummet där han låg.

Efter att han blev sövd så satt jag hos honom i flera timmar. Måndagen och tisdagen var jag dit, sen bestämde jag mig för att jag inte behövde vara där. Pappa hade tyckt att det var okej och att jag måste ju tänka på mig också. Jag kunde ju ändå ingenting göra mer än att sitta och kolla på honom och hålla hans hand. Kvällen, på den dag han blev sövd, så kom min syster upp :love: . Jag vet att han fick lite besök också utöver mig och lillasyster. Dom på IVA förde dagbok, den dagboken har jag kvar.

Jag visste att jag inte skulle må bra alls nu. Det har faktiskt varit ganska okej senaste 6 månaderna, men nu då det är 1 år sen som det är sista gången vi sågs så känns det så oerhört jobbigt.

Det känns fortfarande som att detta bara är en mardröm, att pappa inte längre finns.

Den här veckan eller nästa vecka så tänkte jag ha en ”pappa kväll”. Jag tänkte åka in stan och köpa lite alkohol sen se på konserter och lyssna på musik, det är något vi brukade göra några gånger om året. Jag tänkte köpa hans favoritöl, fastän jag hatar öl. Vi får se hur jag gör. Sen får vi se om jag är iväg till minneslunden 2 maj, om jag inte kommer iväg så hade pappa förstått. Huvudsaken är att han finns i mina tankar :rose: .

Pappa blev sjuk i IPF för några år sedan och sen fick han lunginflammation som förvärrade allt.

Tiden går så fort, nästan för fort..

Idag är det 11 månader sen som pappa dog och det är ett år sedan som han blev så sjuk i lunginflammation. Tack vare lunginflammationen så gick det så mycket snabbare för hans lungor att ”dö”. Han hade idiopatisk lungfibros innan han fick lunginflammationen och det gjorde allt så mycket värre.

Jag kommer ihåg den tiden så väl, den sista månaden som pappa fick leva. Det var en ren plåga att se han bli sämre och sämre och jag är så glad att syskonen slapp se det.

Jag är så glad att jag var och åt middag hos pappa samma dag som han åkte in akut igen en sista gång. Jag är så glad att jag hann till sjukhuset någon dag efter han åkt in och krama honom och prata en liten stund innan han sövdes. Sista kramen, sista gången vi pratade med varandra. Dom var precis på väg att söva och lägga honom i respirator när jag kom till IVA.

Pappa ville inte att jag skulle komma in men läkaren som ringde mig bad mig att komma in ändå då det var bäst så.

Det märks att 1 årsdagen börjar närma sig, jag har börjat gråta igen lite varje dag. Det är nog lite därför som jag har shoppat en del senaste tiden också, ett sätt för mig att hantera allt som hänt. Pappas död, farmors död.

I slutet av denna månad tänkte jag ta mig till stan och köps några cider och nåt mer på Systembolaget. Sen kommer jag ha en kväll med att lyssna på musik och se på konserter, så som jag och pappa brukade göra några gånger om året. Jag kommer även passa på att gå till minneslunden och lägga en blomma 2 maj.

Vad det känns konstigt att varken farmor eller pappa längre finns i livet

För det mesta så tänker jag inte alls på det, på dagarna. Men på kvällstid och då jag lagt mig så tänker jag väldigt mycket på pappa. Självklart kommer ju tankarna på farmor också, men inte alls lika mycket och det är inte lika jobbigt. Farmor var ju gammal och sjuk och dement, så det var ju bara en tidsfråga.

Pappa fick ju den jävla sjukdomen IPF… Pappa som annars var i god fysisk hälsa och var nästan aldrig sjuk. Jo, han hade ryggskott någon gång om året, han har haft magsår två gånger varav ena gången var blödande. Även diabetes 2 men som han med hjälp av LCHF fick bukt med. Men, han hade aldrig nån förkylning, aldrig influensa, aldrig feber, aldrig har jag hört han hosta förut, aldrig huvudvärk. När han började be mig om Treo så förstod jag ju att nåt måste vara fel. Han fick sån huvudvärk på grund av sina andningssvårigheter.

Det jag minns med pappa som hade med hälsan att göra är annars hans psykiska hälsa, han mådde ju väldigt dåligt från och till i hela mitt liv.

Snart är det ju 1 år sen som pappa dog också. Jag tänkte ta mig iväg till stan runt 1 årsdagen, köpa en blomma och gå till minneslunden. Sen till Systembolaget och köpa några öl som jag minns att han gillade samt lite cider för att sen ha en kväll där jag lyssnar på musik han gillar, ser konserter med artister/grupper han gillade. Vi gillade ju för det mesta samma sorts musik dessutom. Jag kommer med andra ord ha en ”minnas pappa dag”. Jag dricker väldigt sällan alkohol, men ibland och nån gång om året känns det värt det.

På ett sätt är jag ändå lite glad för pappas skull

Att det gick ganska fort ändå från diagnosen IPF tills han dog, knappt ett år. Fy fan vilken dödsångest han hade sista tiden. Nog för att han mått dåligt psykiskt i hela mitt liv, men det var så hemskt att se han mot slutet. Att se en person man älskar lida både psykiskt och fysiskt är inget jag önskar någon. Jag fick ju se hur han bara blev sämre och sämre.

Dom som får IPF har mellan 1 och 5 år att leva. Får man inte nya lungor är det KÖRT. Att få godkänt för transplantation är ju inte ens självklart. Han hann med en koll av många, vilket gjordes då han ändå låg inne pga lunginflammation.

Att han hade sin lungsjukdom gjorde det inte lättare precis när han fick lunginflammationen.

Pappas lungor var inte i funktion längre.. Dom var inte som dom ska alls, dom var hårda. Han skulle inte klara sig utan respirator/syrgas.

Jag är glad, även om det gör så ont i mig, att han fick dö och slippa lida mer.

Tänk om han levde fortfarande och väntar på nya lungor… Det skulle ju inte vara kul det heller. Nån måste dö för att han ska fått nya och det kan ju ta lång tid innan det finns några att ta.

Jag är så glad att vi alltid gav varandra en kram. Varje gång vi setts. Vi är så i vår familj, vi kramas. Det är så VIKTIGT. Man vet aldrig när sista gången är. Jag gav pappa en kram hemma hos honom samma kväll han åkte till sjukhuset igen, för sista gången. Jag hann med att ge han en kram precis innan han skulle läggas i respirator. Han ville inte att jag skulle komma men läkaren sa till mig när hon ringde att jag skulle komma ändå. Jag är glad att jag tog mig till intensiven den dagen.