IVA

2 inlägg

Det är nu det börjar

Vad börjar, tänker väl du som läser  detta.

Jo, den tiden  på året som jag sen nu två år tillbaka avskyr.

Idag är det två år sen som  pappa blev sövd. Två år sedan jag fick ge honom en kram och få en kram tillbaka innan han blev sövd.

Jag är så glad att jag hann komma till IVA precis då dom började förbereda att söva pappa. Hade  jag kommit 5 minuter senare så hade jag inte fått den där sista kramen…Jag vaknade den dagen av att telefonen ringde. Det stod ”pappa” på skärmen så jag trodde att det var han som ringde först. Men det var en läkare som ringde och bad mig att komma dit till IVA så fort som möjligt eftersom han skulle läggas i respirator och bli sövd. Han ville inte att jag skulle komma dit tydligen, men läkaren tyckte att det var bäst att jag ju kom dit.

Senare på kvällen så kom även min syster upp till Östersund från Göteborg. Dagen efter att hon åkt hem igen så valde jag att inte åka till sjukhuset mer och sitta hos pappa. Det fick som bli ett avslut tillsammans med min syster helt enkelt och jag tror att det blev bäst så. Jag vet ju att han fick så bra vård och jag vet att han ändå skulle få besök av andra. Han var ju sövd också så att om jag var där eller inte visste han nog  inte. Jag fick ju respons i alla  fall då jag höll  hans hand och tryckte lite då och då. Sen vet jag också att han nog inte velat ha mig där alls eftersom han ville ”skydda mig” från sånt som skulle få mig att  må sämre.

Nu är det drygt 1,5 vecka kvar för pappa att ”leva”. Han hade ändå inte levt så mycket längre än vad han gjorde på grund av hur pass skadade hans lungor var från först hans lungsjukdom Idiopatisk lungfibros och sen hade han ju fått lunginflammation.

Det känns så skönt att han fick sova sista tiden.

Dessa bilder har jag aldrig lagt ut på min blogg, men det var ju hans verklighet.  Jag är helt säker på att han inte skulle tagit illa upp över att jag lägger ut bilderna på honom. Han ville att jag skulle skriva i bloggen om hans sjukdom och lägga ut bilder.

 

Dela detta:

Ångest, ensamhet, pappa…

Har även idag tungt med andningen. Men jag känner mig inte lika ledsen idag. Jag tror att jag mådde som värst i onsdags eftersom min syster åkte hem till Göteborg igen och jag kände mig så ensam. Jag är ju egentligen van med ensamheten, men jag har ju kunnat skriva till pappa och få svar varenda dag och nu blev det så påtagligt hur ensam jag egentligen är här. Ingen nära familj, inga nära vänner. Farmor är så pass dement och sjuk i sin cancer att jag inte ens kan berätta för henne om pappa. Jag tänkte gå till henne, men det det är helt fel läge nu. Jag skulle inte orka med det.

Jag har ju min S men han kan ju inte ta ledigt när som helst från jobbet och dessutom är det vernissage nästa helg, han har fullt upp. Jag kräver inte att han ska komma upp till mig. Jag är bara glad att jag har honom att jag kan ringa eller skriva till honom när som helst.

Jag har tvingat mig ut denna vecka. Att bara komma iväg till affären och köpa en pepsi max är bra bara det. Jag kan inte bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna, jag börjar bara tänka på pappa och ser framför mig han liggandes i den där sängen på sjukhuset sövd och med repirator.

Jag har bestämt mig för att åka in igen på måndag en stund och även på tisdag om jag orkar.

Det känns som att det blir lättare och lättare för var dag som går. Detta med att pappa ligger på sjukhuset. På IVA. Jag måste dock påminna mig själv då och då om att han faktiskt har det bra ändå och att han är övervakad 24/7.

Hoppas hoppas hoppas att det bara blir någon vecka till han måste ligga så här. Att han får flytta till lungavdelningen snart. Att han kommer få må så bra han kan med dessa skit till lungor han har. Att han blir bättre och får/ kan fortsätta  utredningen inför transplantation så han blir frisk från sin IPF. Att han får leva många år till. 64 är ingen ålder, det är alldeles för tidigt att dö då. Ja, jag har tänkt värsta tänkbara och det är nog mycket det med som gjort och gör att jag mår så här dåligt.

Jag verkligen avskyr pappas lungor. Det gör så ont i mig att se hur pass dålig han blivit på så kort tid. Livet kan vända fort.

Mina inlägg kanske är lite röriga, men mitt huvud är lite rörigt just nu också.

Dela detta: