Mardrömmar

Inatt hade jag en mardröm. Det var längesen. Ingen fara med mardrömmar, men det är nåt jag mycket sällan haft i mitt 33-åriga liv. För en del år sen så hade jag det varje natt under en längre tid och det var alltid samma dröm: ett plan som kraschade i närheten av där jag bor ( gatan bredvid ).

Förra gången då jag hade denna dröm varje gång jag sov så blev det till slut så att jag inte vågade sova..

Hoppas att detta bara var en gång och att jag inte drömmer samma sak igen inatt.

Saken blir ju inte lättare heller med tanke på plan flyger här och då även lågt ofta eftersom dom ska ner för landning på Frösön.

När jag hade dessa mardrömmar för en del år sedan så mådde jag verkligen inte bra alls psykiskt, vilket får mig att tro att drömmarna hängde ihop med det. Så dåligt som jag mådde under den tiden har jag aldrig förr mått och vill verkligen inte komma till det stadiet igen. Mitt hem var rena misären, jag orkade inte med nåt annat än att ligga i soffan eller sitta framför datorn dag ut och dag in. Jag åt mest bara pizza och annat skräp. Jag var aldrig ut, inte ens utanför min dörr överhuvudtaget. Jag var verkligen på botten. Det är därför jag är så rädd att återigen få tillbaka dessa mardrömmar, jag vill inte må så dåligt igen som jag gjorde då. Hade ett självskadebeteende ( skar mig själv ).

Jag visste ju inte då hur dåligt jag mådde då men jag vet nu. Det är stor skillnad på mitt psykiska mående nu mot hur det var då.

Med tanke på min kost och brist på motion då så är det verkligen inte konstigt att jag väger 130kg+. MEN jag klarade ju inte att gå ut och åt det som mitt numera ex köpte.

Jag är glad som har min fästman, han får mig att gå ut på dagarna. Ja, det är ju självklart inte bara därför jag är glad att jag har honom. Om det har gått flera dagar sen jag var ut sist så frågar han om jag inte behöver nåt på affären, en pepsi max kanske? Det får mig ofta att komma ut, det är bara till affären men jag är ut vilket är huvudsaken. Både han och jag är måna om att jag inte ska bli hemmasittande jämt igen och att jag ska få tillbaka min sociala fobi.

Jo, jag har känner av den ibland ( sociala fobin ) men det är verkligen inte som förr då jag fick ångestattacker/panikattacker när jag tog på dörrhandtaget och skulle ut från lägenheten. Det gick verkligen inte för mig att ens öppna dörren, så illa var det. Jag har alltså kommit väldigt långt när det gäller min sociala fobi och resten av mitt psykiska elände och det utan hjälp från psykiatrin.

Att jag ens åker buss och är till stan ibland eller bara tar bussen till Lidl visar ju bara det hur långt jag kommit. Det var omöjligt för 3-4 år sedan.

Jag har ju inte mått så bra den senaste månaden, så kanske mardrömmen har nåt med det att göra.

Håller tummarna på att jag slipper mardröm inatt!

Spara