Jag är faktiskt ganska ledsen över att jag inte kan ta mig ner till Göteborg och vara med på Philips allra första födelsedag. Jag hoppas att jag får träffa dom i höst eller fram emot jul istället. Jag har INGENTING planerat och sommaren som det nu känns kommer att spenderas inomhus. Ja, jag lär väl ta mig iväg till pappa på middag nåt. Fyfan va min sommar blev förstörd. Jag som ville så gärna härifrån i alla fall för en helg eller några veckor. Jag har inget liv och jag orkar inte detta, Jag orkar inte ens ta tag i saker och ting, för då jag väl börjat så får alla för sig saker som inte stämmer ett dugg om mig. Om dom skulle lära känna mig bättre så skulle dom inse att jag inte är samma behov av hjälp som dom tror att jag behöver.
Mitt liv som det ser ut nu är så innehållslöst och inte fan är det konstigt att jag blev deppig då jag fick reda på att jag inte komma ner till mamma och dom nere i Göteborg som det var tänkt.
Ibland känns det bara mest som att hela jävla familjen vill slippa mig. Att försvinna skulle väl må dom gott. Dom i Göteborg skulle väl inte ens märka i och med att jag får ett enda samtal endast från mamma någon gång i månaden. Jag känner mig bortglömd och övergiven, Ja jag är vuxen men jag vill ju gärna veta vad som händer i mina syskons liv utan att jag själv ska måsta fråga. Jag vill helst veta varje vecka hur det är med Philip…