Pappa

2 år sedan urnsättning

Det känns så himla konstigt, men idag är det två år sedan pappas urnsättning. Det var en så fin och väldigt varm dag då. Det kunde inte bli bättre faktiskt, endast syskonen och deras pojkvän och flickvän och inga mer än så. Även om jag vet att pappa hade många vänner som gärna hade kommit på en begravning i kyrkan så var detta ändå det bästa och finaste sättet. Jag, lillasyster och lillebror höll alla tre i repet för att sänka ner urnan i det hål i marken som hade förberetts, jag höll längst  ner då jag är äldst, sen min syster och sen lillebror.

Pappa vänner vet om var de kan ”besöka” honom.

Att tiden går så fort, det är det som känns så himla konstigt. Vissa dagar känns det som att det bara var 6 månader sen drygt.

Dela detta:

Dålig dotter?

Igår påminde Facebook mig om att det var 1 år (!) sen jag var iväg och ”hälsade på pappa”. Jag vet att jag inte ska ha skuldkänslor, men jag kan inte låta bli. Jag var dit sist för att det var några dagar innan hans födelsedag. Jag hade gärna åkt dit i år också samband med födelsedagen men jag vågar inte ta mig längre än till Coop som är närmsta matbutik just nu som det är med pandemi. Jag måste ju åka buss.

Jag vet att pappa bara är glad att jag ens tänker på honom och jag vet att att han skulle säga att det inte gör något. Men ändå…

Ja, jag vet att det blivit en del om honom men det är så det är helt enkelt. Han var ju pappa och stod mig väldigt nära. En av få jag hade kvar här i Östersund.

Dela detta:

Det är nu det börjar

Vad börjar, tänker väl du som läser  detta.

Jo, den tiden  på året som jag sen nu två år tillbaka avskyr.

Idag är det två år sen som  pappa blev sövd. Två år sedan jag fick ge honom en kram och få en kram tillbaka innan han blev sövd.

Jag är så glad att jag hann komma till IVA precis då dom började förbereda att söva pappa. Hade  jag kommit 5 minuter senare så hade jag inte fått den där sista kramen…Jag vaknade den dagen av att telefonen ringde. Det stod ”pappa” på skärmen så jag trodde att det var han som ringde först. Men det var en läkare som ringde och bad mig att komma dit till IVA så fort som möjligt eftersom han skulle läggas i respirator och bli sövd. Han ville inte att jag skulle komma dit tydligen, men läkaren tyckte att det var bäst att jag ju kom dit.

Senare på kvällen så kom även min syster upp till Östersund från Göteborg. Dagen efter att hon åkt hem igen så valde jag att inte åka till sjukhuset mer och sitta hos pappa. Det fick som bli ett avslut tillsammans med min syster helt enkelt och jag tror att det blev bäst så. Jag vet ju att han fick så bra vård och jag vet att han ändå skulle få besök av andra. Han var ju sövd också så att om jag var där eller inte visste han nog  inte. Jag fick ju respons i alla  fall då jag höll  hans hand och tryckte lite då och då. Sen vet jag också att han nog inte velat ha mig där alls eftersom han ville ”skydda mig” från sånt som skulle få mig att  må sämre.

Nu är det drygt 1,5 vecka kvar för pappa att ”leva”. Han hade ändå inte levt så mycket längre än vad han gjorde på grund av hur pass skadade hans lungor var från först hans lungsjukdom Idiopatisk lungfibros och sen hade han ju fått lunginflammation.

Det känns så skönt att han fick sova sista tiden.

Dessa bilder har jag aldrig lagt ut på min blogg, men det var ju hans verklighet.  Jag är helt säker på att han inte skulle tagit illa upp över att jag lägger ut bilderna på honom. Han ville att jag skulle skriva i bloggen om hans sjukdom och lägga ut bilder.

 

Dela detta:

1 år har gått

Det känns som att jag mest skriver inlägg när jag har eller har haft en dålig  dag. Men så är det ju även så att jag har min blogg mycket till just för att kunna skriva av mig också.

Idag är det 1 år sedan som farmors begravning var. Jag har lyssnat en del på hennes favoritmusik nu  senaste timmen och jag trodde aldrig att jag skulle börja gråta så hemskt som jag nyss gjorde. Jag har gråtit tills att jag knappt fick luft. Min saknad efter farmor är så mycket större än vad jag har trott. Att jag skulle börja gråta till dansbandsmusik hade jag aldrig trott att jag skulle göra.

Farmor älskade just dansband och hon hade alltid igång musik då man kom hem till henne. Hon var även iväg på dans enda till dess att hon inte orkade iväg mer. Hon höll igång länge med dansen.

Det känns så konstigt att det är 1 år sedan som hennes begravning var. Tiden går väldigt fort.

Jag saknar dig så mycket farmor. Min bästa vän då jag var liten. Jag hoppas att du och pappa har det bra där ni nu än är.

 

Dela detta:

Tiden den går….

Tänk att tiden bara går och går och det känns som vanligt… Förutom det där med att varken pappa eller farmor finns längre.

Pappa har varit i mina drömmar varje natt senaste veckan… Jag vet inte om det är att jag är på gång att må riktigt dåligt igen eller vad det är för han har oftast innan dykt upp i drömmarna då jag haft väldigt jobbiga dagar.

Innan han dog var han aldrig med i mina drömmar, det är som att han kommer till mig för att visa ”Jag finns fortfarande, men inte i fysisk form. Jag kommer alltid att finnas för dig”.

Jag tänker inte så mycket på pappas död, det kommer ibland någon gång i veckan numera. Jag blir inte lika ledsen längre heller och jag vet ju att han fick dö var det bästa för honom, han led ju!

Jag önskar ju så klart att han fått leva till han blev mycket äldre, men man kan ju inte alltid få som man vill.

Tänk så stark pappa har varit ändå. Med sin psykiska hälsa. Han som mådde så dåligt psykiskt i många år och var inlagd flera gånger just på grund av det. Pappa var verkligen stark som kämpade på år efter år.

Jag har ju till och med haft tankarna på att det är nästan ett under att han själv inte valde att avsluta sitt liv, för jag vet att det finns många som inte hade klarat av att må så som han gjorde i långa i perioder utan att ta sitt eget liv. Jag hade ju blivit arg och ledsen om han gjort det, men samtidigt en tid efter nog tänkt samma som jag gör nu; så skönt att han slipper lida mer.

Du pappa som kämpat med din psykiska hälsa, att du skulle dö i sviterna av en lungsjukdom var ju ingenting någon av oss hade trott. Du som aldrig ens blev förkyld. När du började fråga mig om Treo så blev jag så förvånad, du som aldrig hade huvudvärk.. Men nu vet jag ju att du fick sån huvudvärk på grund av syrebrist.

 

Älskar dig för evigt.

 

Dela detta: