Mitt liv med självskadebeteende

Detta är nåt som jag har tänkt skriva om väldigt länge nu. Jag vet att det är mer vanligt än man kan tro att man skadar sig själv.

Jag började skära mig då jag var runt 16-17 år. Mitt självskadebeteende kan ha börjat mycket tidigare än så också. Jag kunde redan som yngre ge mig själv små sår, trycka in nålar i huden etc. Jag brukade ofta tugga på mina knogar på båda händerna.  Jag har inte förrän nu på senare tid kommit på att mitt självskadebeteende började redan tidigt i mitt liv.

Jag har så länge jag kan minnas mått dåligt psykiskt och jag hittade nåt som lindrade ångesten då den var som värst. Jag vet ju att skära sig är inte det bästa , men samtidigt så har det inte fungerat för mig att äta medicin och eller gå och prata med någon på psykiatrin. Att det inte funkat för mig med samtal är för att jag inte sagt nåt då jag är där, jag har inte vetat vad jag ska säga och så blir jag helt tyst i stället. Så har det varit ända sen jag började på BUP tills den dag jag slutade gå till psykiatrin. Jag var tyst… Så länge det inte var att jag kunde prata om nåt jag gillade , då pratade jag. Men annars…

Jag skar mig aldrig mer än så att det började blöda, aldrig djupa sår. Jag tror det var just blodet jag ville komma åt.  Den tillfälliga smärtan.

När jag väl tänkt göra detta så kan ingen stoppa mig. Mitt ex försökte flera gånger, men det blev bara värre då och jag fick rejäla vredesutbrott. När jag skar mig så tog det någon minut och så var det lite bättre igen mitt humör, för stunden. För sen fick jag sån ångest för att jag skurit mig också.

Jag är 33 år .. Sist jag skar mig var i början av detta år. Ångesten tog över, jag låg i badkaret och hade rakhyvel precis bredvid mig. Så som jag mådde då har jag inte mått på väldigt länge. Det var skönt, men sen kom tankarna på att förlora S på grund av vad jag just gjort och så blev allt ännu värre istället. Han kommer inte lämna mig, för han vet att detta inte är nåt jag kan rå för då väl tankarna tar över helt. Detta händer så oerhört sällan numera också.

Jag har så gott som fri från detta i några år. Några år är mitt rekord. Men just denna gång i år så kunde jag inte stå emot. Men jag blev så så arg och ledsen på mig själv efteråt. Jag hade ju varit så himla duktig och låtit bli så länge. Men, att jag detta kunde ske det visste jag ju. Jag ska inte bli arg på mig själv om det händer en gång om året till exempel, jag gör det ju inte varje dag längre.

Jag har länge tänkt tatuera mig. Då på den arm där jag skurit mig som mest. Jag skar ju aldrig djupt och jag har så gott som inga ärr kvar förutom efter det som blev nu i år. Tatueringen är tänkt som att vara ett hinder för mig om jag får för mig att göra mig själv illa igen.

Att få återfall är nåt jag vet är oerhört vanligt. Detta är ju ett slags beroende och beroenden blir man inte lätt av med precis. Jag har haft tankarna många många gånger på att skada mig men jag har låtit det stanna där, förutom tidigare i år alltså.

Jag kanske har lämnat ut mig lite mycket igen, men tycker det är bra att skriva om sånt här, som är så oerhört vanligt men som så få skriver om.

Dela detta:

Dag 5 av 30: Mina största misstag

Ett av mina största misstag är att ha litat på andra, litat på att dom var mina riktiga vänner. Inte så konstigt jag inte har några riktiga vänner nu och sen flera år tillbaka. Dom jag trott varit mina vänner har ljugit och stulit från mig eller hittat på massa skit och fått mig att framstå att vara den man ska vara arg på och inte en annan person. Håller mig hellre utan vänner än att riskera detta fler gånger. Det har hänt med nästan varenda en jag trott varit min vän.

Sen har vi ju detta att jag hoppade av gymnasiet. Jag vet att jag verkligen inte mådde bra under den tiden och jag lades ju till och med in på psykiatrin. Jag försökte i några månader, men det gick verkligen inte att fortsätta gå gymnasiet. Många gånger har jag tänkt att det var ett stort misstag att hoppa av, men det var ju ändå för mitt eget bästa.

Att ha skaffat en massa skulder innan jag var 30 , det är det allra största misstaget. Jag är snart fri skulderna och kronofogden vilket är så skönt att veta. Jag valde att för 5 år sedan ansöka om skuldsanering, vilket jag blev beviljad. Jag mådde inte alls bra psykiskt ( mår mycket bättre nu ) och visste att jag inte skulle klara av att betala av varje månad på skuldsaneringen så jag valde att ansöka om god man också i samma veva. God man var nåt jag alltså själv kom på att jag behövde. Jag ville ju inte riskera att bli av med skuldsaneringen efter en tid på grund av att jag var i en av mina perioder och inte orkade betala räkningarna. Att jag hamnade på kronfogden beror på att då jag inte mådde bra så shoppade jag på nätet på nätterna och ofta tog jag på faktura. Jag tog även flera sms-lån ( stort jävla misstag, ta aldrig dessa lån ).  Det var bara rent av riktigt onödiga skulder.

Dela detta:

Träff med läkare

I måndags och idag har jag haft möten. I måndags var det med min läkare från psykiatrin, min god man, pappa och Micke. Idag var det bara jag och läkaren. Det var mycket som sades i måndags och jag var väldigt deppig efteråt. Jag kände att allt blev så fel och det pratades bara om en enda sak, min ekonomi. Idag blev det bättre. Det kommer nog börja hända lite mer
runt mig nu igen.

Jag och min läkare kom idag fram till att en anledning till att jag har svårt att komma iväg på saker eller att ens ibland ta tag i tvätten beror på att jag har så svårt att starta. Att jag inte har en ”startknapp” så att säga. Det som är bra är att då jag väl sätter igång med nåt så blir det gjort ( för det mesta ) Jag behöver lära mig att inte skjuta upp saker. Jag är ofta väldigt nervös dagen innan jag ska göra nåt, spelar ingen roll vad det är. Men efteråtså känns allt så bra och skönt. Efter att jag varit på mötet eller varit hem till pappa på middag, fastän jag känner att jag verkligen inte vill eller orkar, så känns det så skönt. Jag har ju då fått komma ut och göra nåt.

Jag har ju en god man nu men läkaren sa att hon tror att jag ändå skulle behöva en förvaltare. Det låter värre än vad det är och det är för mitt eget bästas skull detta föreslås.

Jag avskyr att jag ska ha så svårt att bara ta på mig skor och jacka och gå ut och gå. Nu var det några månader sen jag var ut sist igen. Att sitta inne gör inte att jag börjar må bättre. Jovisst mår jag bättre psykiskt nu än för några år sen, men det har sina dalar och toppar. Jag äter min medicin som jag ska och jag försöker verkligen sova på nätterna numera. Ibland kan det gå nåt dygn utan att jag får sömn och det även om jag tagit sömntablett, mina tankar som kommer då jag ska slappna av och försöka sova är för starka och vill tränga igenom.

Nu börjar jag bli nervös inför framtiden. Jag vet inte varför, för det kan ju bara gå framåt om jag bara vill det OCH det vill jag ju såklart.

Återstår att se hur framtiden blir och hur pass villig jag är att ta emot all hjälp. Jag är villig, men tjurig. Tjurig åt fel håll bara.

Dela detta:

Detta med december…

Det märks att december närmar sig. Jag mår alltid lika dåligt ju närmare december det blir, ju närmare julen kommer. Jag vet att jag borde ta och få hjälp med att bearbeta händelsen -98. För er som inte vet så blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp och det var bara någon vecka innan jul så julen är för mig inget jag ser fram emot numera lika mycket som jag gjorde förr.

Jag har inte känt mig ”mogen” nog för att skaffa hjälp. Jag hade chansen direkt efter övergreppet, jag var till psykiatrin minst en gång i veckan men eftersom jag valde att inte säga nåt alls för det mesta så blev det inte som det var tänkt, att jag skulle bearbeta händelsen. Att jag inte pratade har nog med största sannolikhet med att göra att jag var så less på psykiatrin vid det laget. Jag hade gått mest varje vecka i flera år först på bup.

I och med att jag börjat få ett bra liv igen så känner jag att jag snart är mogen nog att börja prata med någon och få hjälp med detta.

Jag mår inte så dåligt över själva övergreppet utan det är mer det som hände efteråt, då jag fick se då denne man försökte gasa ihjäl sig i sin bil. Det är den bilden som har etsat sig fast hos mig. Själva övergreppet har jag nästan helt och hållet glömt bort, tack och lov.

Den senaste veckan har jag inte velat prata med någon, inte träffa någon. Så varken städning eller träff med kontaktperson har blivit av. Jag har inte svarat på sms eller ens svarat då det har ringt.

Jag känner att det ska bli så skönt att få komma bort från Östersund ett tag. Att få komma iväg och göra nåt annat. Att bara komma bort från lägenheten kommer göra mycket för mig. Skönt nog är det bara drygt en vecka kvar tills jag åker ner till familjen nere i Göteborg.

Dela detta:

Deppigt och jobbigt

Det märks att jag inte mår så bra psykiskt för jag har legat och sovit mest hela dagen. Var vaken i några timmar på eftermiddagen för att äta lite och sen somnade jag om och sov tills klockan 0.00 cirka. Jag känner mig deppig och vill bara sova. Vill inte göra annat och känner att jag inte orkar annat. 3e dagen jag mått dåligt. Less på detta. Sen har jag varit dum och gjort mig själv illa igen. Jag hatar mig själv efter jag gjort mig själv illa. Jag gjorde samma sak som sist och precis bredvid det förra såret men denna gång var det en annan sak jag använde.

Dags för mig att börja på psykiatrin kanske? Att jag gör mig själv illa visar ju att jag inte mår bra alls!

Vill bara skita i allt igen :(

Dela detta:

Jag är SÅ stolt!

Om jag får säga det själv så är jag ändå ganska stolt över mig själv. Tänk vad mycket jag gjorde 2011  ändå? I år kommer jag fortsätta gå åt rätt håll. Jag har lite att se framemot även i år.

På måndag börjar jag med min viktnedgång i och med att jag kan då hämta ut paketet från Modifast. Jag vet att jag kommer att klara av att gå ner i vikt, det är inte själva dieten som är mitt problem utan just detta att jag har så svårt att komma ut på promenader. Jag vet hur jag ska göra för att gå ner i vikt. Modifasten kör jag i några veckor mest för att typ ”rensa ut” kroppen lite och sen ska jag övergå till nyttig mat. Det finns ju en massa mat som är både god och nyttig vilket jag lärde mig då jag bodde hemma hos pappa.

Jag ska se till att göra mig ännu mer stolt över mig själv till nästa år. Mitt mål är att ha gått ner minst 10 kg innan detta år är slut. En del av dom kommer jag nog att förlora i sommar då jag är hos mamma i några månader igen och hälsar på. Inför denna gång ska jag se till att ha bytt ut precis all coca cola och vad läsk heter till vatten för det är ju läsken som är den allra största boven för mig. Godis, chips och annat sånt onyttigt kan jag lätt leva utan men coca colan är svårare.

Jag har tur som har en underbar kurator som kommer hem till mig några gånger i månaden. Hon hjälper mig med det jag frågar om och hon och jag har bestämt att vi ska ut och gå ibland då hon kommer hem till mig.

Förresten så skulle jag behövt börja hos någon på psykiatrin och ta tag i dom problem jag har.

Jag är ju där igen; JAG VILL SÅ JÄVLA MYCKET MED MITT LIV. Men efter alla dessa år som jag knappt gjort nåt på och bara suttit inne vid datorn  det har ju gjort mig så förbannat lat och instängd.

 

Dela detta:

Mitt nya liv, tankar och funderingar.

Jag har ju börjat bada varje dag igen. Till stor del för att jag tror att jag kommer återgå till hur det var för dryga halvåret sen då jag inte duschade eller badade nånting alls på flera veckor. Jag vill verkligen inte hamna där igen. Förebyggande eller vad man ska kalla det. Men sen så är det ju så skönt att ligga i ett skumbad och ligga och läsa i någon timma eller två.

Jag vill ha god hygien. Vem vill inte det egentligen?  Anledningen till att jag hade så dålig hygien ett bra tag i fjol var för att jag mådde så dåligt psykiskt. Ser jag tillbaka på det så inser jag att jag måste ha mått mycket sämre än jag trodde just då.

Den 25 ska jag till läkaren. Jag tänkte ta upp detta med att jag så ofta har så svårt att somna, ligger och tänker och grubblar för mycket. Ibland sover jag inte alls och då jag inte sover beror det på att jag är rädd för att somna. Jag har dock haft svårt för att somna i många år. Har alltid legat och vridit och vänt på mig i flera timmar. Dock så sover jag oerhört bra då jag väl har somnat.  Jag skulle alltså ha fått nåt som hjälper mig att somna.

Nåt jag måste börja med också är detta med rutiner. En rutin har jag ju redan och det är ju detta med badandet/duschandet. Måste se till att ha som rutin att gå och lägga mig före 0.00 varje kväll, kliva upp samma kväll – det skulle nog göra en del för mitt psykiska mående. Jag måste även få till en rutin då det gäller ätandet. Som det är nu äter jag då jag är hungrig, jag äter alltså ingen frukost, lunch eller middag vid utsatta tider. Ibland kan det bli att jag inte ätit nåt eller för den delen inte ens druckit nåt på en hel dag. Jag måste också se till att börja dricka vatten. Jag kan inte fatta att jag är så dålig på att dricka vatten som jag är, det är nåt jag varit dålig på i massa år också.

Jag hoppas att detta år kommer det att bli en vändning för mig. Det började ju i somras i och med att jag fick kontakt med psykiatrin igen, träffade en läkare där och även fick ( samma dag jag träffade henne första gången) en medicin utskriven.

Då det gäller medicinen så har jag pratat med Micke om att jag kanske borde antingen testa nån annan eller om jag skulle få dosen ökad. Återstår att se vad den läkare jag ska till den 25 säger och tycker då det gäller just medicinen samt detta med min sömn.

Som min kära pappa sagt till mig flertalet gånger så tror han att jag inte skulle klara av att vända dygnet rätt igen helt och hållet utan någon hjälp, jag börja tänka att han nog ändå har rätt. Jag menar, kolla bara hur ofta jag har försökt och misslyckats!!

Jag känner ingen oro för hur jag ska ta mig till läkaren, får skjuts dit. Redan fixat. Hon som var till mig från LSS i måndags kommer och hämtar mig med bil 45 min innan. Perfekt!

Dela detta: