20 år och ren slump

Jag har ju tidigare skrivit om det sexuella övergrepp jag var med om. I december i år är det 20 år sedan det hände. Idag ringde det, jag svarade inte eftersom jag inte kände igen numret. Jag googlade och fick då upp namnet och var personen bor. Det måste ju vara en ren slump att personen har samma förnamn som han som var på mig och att han bor i Åsele av alla ställen. Den som var på mig är äldre dessutom (om han lever fortfarande) även fast denna som ringde är nästan 70 år.

Det blev jobbigt att få påminnelsen av händelsen. Som jag skrivit förr så är det ju inte direkt övergreppet jag mått sämst över utan det är just vad som hände efteråt, att han försökte gasa ihjäl sig och jag kunde se det från mitt  rum, mitt fönster… Jag kan se det framför mig fortfarande. Minns det så väl. Det var ju det han ville, att flytta fokus få mig att inte må så dåligt över övergreppet. Han lyckades ju. Visst har jag mått skit efter övergreppet, men det som tog mest var ju detta att se nån försöka ta sitt liv. Tror inte han ville ta sitt liv egentligen eftersom han ringde sin sambo och kom snabbt till sjukhus/hälsocentral och var hemma igen sent på samma kväll eller tidigt på morgonen dagen efter.

Det blev jobbigt efter samtalet, efter jag googlat nummer. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det och fokusera på annat.

Dela detta:

Dag 21 av 30: Det värsta jag varit med om

Jag vet redan nu att jag kommer sitta med tårar då jag skrivit klart detta inlägg. Detta jag ska skriva om är nåt som dom som känner mig vet om och det är nåt jag tror att jag inte skrivit om förr i bloggen.

Detta är också nåt som gör att jag mår som jag gör från och till. Jag har inte riktigt bearbetat det, men jag tänker inte alls lika mycket på det nu som förr.

Jag kanske skriver lite för mycket om händelsen, men det skiter jag i. Det är skönt att skriva av sig.

Några dagar efter att jag slutat 7an så flyttade jag från Fåker till Åsele. Jag trivdes så bra i Åsele tills….

När jag nyss hade fyllt 15 år så var jag med om ett sexuellt övergrepp. Det gick inte så långt, men det han gjorde räckte gott och väl. Under tiden drabbades jag av nåt som inte många verkar förstå… Jag blev som förlamad. Jag ville säga sluta, jag ville gå därifrån. Men jag låg där jag låg, på rygg i soffan med jeansen och trosor neddragna. Hur mycket jag än ville kunde jag inte röra mig. Inte förrän han slutade och gick till köket för att dricka vatten kunde jag kliva upp ur soffan och gå upp på mitt rum. Jag fick även sen bevittna från mitt rum då mannen försökte gasa ihjäl sig i sin bil. Det sista är det som satt sitt spår och som jag brukar tänka på mest. Jag tänker inte på detta lika ofta längre, men eftersom detta hände någon vecka innan jul -98 så är julen inte nåt jag ser fram emot.

Det sjuka är att det känns som att han väntade tills jag fyllt 15 och var ”laglig”  samt att detta med att gasa ihjäl sig var för att få mig att tänka på det istället och han lyckades ju med det.  Jag kunde se från mitt fönster i mitt rum mot där hans bil stod och det visste han ju självklart om.  Han klarade sig ju. Han ringde sin sambo som ringde ambulans. Blicken han gav mig då han satte sig i ambulansen är inte heller nåt jag glömmer i första taget.

Dagen efter var han hemma igen, jag var ganska rädd ska jag säga. Men jag låtsades som ingenting.

Jag blev även tillsagd av hans sambo direkt efteråt samma dag att jag inte skulle berätta för någon. Hon tog mig med in till själva Åsele för att bjuda på mat och köpa mig nåt. Som att inget hänt.

Någon dag senare tog jag bussen till Östersund, hem till mamma. Jag hade varit iväg till Lycksele med den där mannen några dagar tidigare för att handla julklappar. Jag hade kvar pengar efter det och det var exakt vad bussbiljetten kostade, jag tror det var menat så. Berättade för henne vad som hänt. Polisen blev inkopplad. Förhör, rättegång. Jag slapp gå på rättegången tack och lov.  Hans straff var rena hånet tyckte jag.

Detta var jobbigt att skriva. Vet att mina nära tycker det är jobbigt att läsa också och bli påmind. Men jag känner också att det är viktigt att skriva, att berätta. Inte vara tyst. Detta har ju hänt mig. Det är en del av mitt förflutna.

Jag trivdes så bra där i Åsele. Jag trivdes för en gång skull ganska bra på skolan. Jag hade redan första dagen i 8an fått en nära vän, som jag aldrig tidigare haft. Det förstörde ju han så klart.

 

Jag bodde alltså hos en annan familj, ska jag tillägga.

 

Dela detta:

Detta med december…

Det märks att december närmar sig. Jag mår alltid lika dåligt ju närmare december det blir, ju närmare julen kommer. Jag vet att jag borde ta och få hjälp med att bearbeta händelsen -98. För er som inte vet så blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp och det var bara någon vecka innan jul så julen är för mig inget jag ser fram emot numera lika mycket som jag gjorde förr.

Jag har inte känt mig ”mogen” nog för att skaffa hjälp. Jag hade chansen direkt efter övergreppet, jag var till psykiatrin minst en gång i veckan men eftersom jag valde att inte säga nåt alls för det mesta så blev det inte som det var tänkt, att jag skulle bearbeta händelsen. Att jag inte pratade har nog med största sannolikhet med att göra att jag var så less på psykiatrin vid det laget. Jag hade gått mest varje vecka i flera år först på bup.

I och med att jag börjat få ett bra liv igen så känner jag att jag snart är mogen nog att börja prata med någon och få hjälp med detta.

Jag mår inte så dåligt över själva övergreppet utan det är mer det som hände efteråt, då jag fick se då denne man försökte gasa ihjäl sig i sin bil. Det är den bilden som har etsat sig fast hos mig. Själva övergreppet har jag nästan helt och hållet glömt bort, tack och lov.

Den senaste veckan har jag inte velat prata med någon, inte träffa någon. Så varken städning eller träff med kontaktperson har blivit av. Jag har inte svarat på sms eller ens svarat då det har ringt.

Jag känner att det ska bli så skönt att få komma bort från Östersund ett tag. Att få komma iväg och göra nåt annat. Att bara komma bort från lägenheten kommer göra mycket för mig. Skönt nog är det bara drygt en vecka kvar tills jag åker ner till familjen nere i Göteborg.

Dela detta:

Det var ju detta med medicinen…

Det är ju inte alls konstigt att jag inte har mått så bra alls dom senaste två-tre månaderna. Först har vi ju detta att jultid är den värsta tiden på året för mig sen det att jag -98 blev utsatt för ett sexuellt övergrepp bara någon vecka innan jul det året. Sedan så har jag ju inte alls tagit min medicin som jag ska. Jag har inte tagit den alls på drygt en månad, tills i fredags.  Jag har ljugit för mig själv och även för andra. Jag har sagt att jag har tagit medicinen. Jag blir så arg på mig själv.

Jag har ju märkt att jag mår bättre av medicinen. Vet inte om den hjälper för det jag fick den utskrivet till ( mot socialfobiska besvär) men en viss skillnad på mitt mående känner jag allt.

Jag har ställt alarmet på mobilen så jag inte ska glömma att ta medicinen. Jag gjorde så i somras också men av någon anledning slutade jag med det en tid. Det är ju så viktigt att jag tar medicinen.

 

Dela detta:

Skitmånader

Jag hoppas att jag kommer må bättre den här veckan, men jag tvivlar. Det är november och börjar närma sig december. December är en månad som jag brukar må väldigt dåligt. Att just december är en månad som jag brukar må skit under beror ju på det sexuella övergrepp jag var med om någon vecka innan jul -98. Micke har lärt sig och märker ganska snabbt på mig hur mitt mående förändras den här tiden på året. Jag mår ju skit psykiskt från och till hela året men det är som värst den här tiden ändå. Jag är mer lättretlig, får mer tankar om att vilja göra mig illa,vill kasta sönder någonting. Jag vet att jag borde ta tag i detta och få hjälp, men jag känner mig inte riktigt mogen än för det. Men jag vet ju att jag behöver hjälpen, vilket är ett stort steg ändå. Jag har inte fått bearbeta det som hände. Jag hade möjligheten strax efteråt men det var inte rätt tid för mig.

Den vecka som varit har inte varit så bra för mig. Jag har varit trött och mest sovit varje dag och jag kom ju inte iväg för att ta dom prover jag skulle ta i tisdags. I helgen känns det inte som jag gjort annat än att ha sovit. Igår kväll måste jag ha sovit väldigt hårt och djupt för då jag vaknade kollade jag mobilen och det var ett missat samtal från mamma samt ett sms från henne. Jag har högsta volym på ringsignalen så jag måste som sagt sovit hårt.

Jag orkade inte med någon städning förra veckan, jag får ju hjälp med det via boendestöd en gång i veckan. Det blir en ny dag och tid bestämd nu i veckan istället.

 

Dela detta: