20 år och ren slump

Jag har ju tidigare skrivit om det sexuella övergrepp jag var med om. I december i år är det 20 år sedan det hände. Idag ringde det, jag svarade inte eftersom jag inte kände igen numret. Jag googlade och fick då upp namnet och var personen bor. Det måste ju vara en ren slump att personen har samma förnamn som han som var på mig och att han bor i Åsele av alla ställen. Den som var på mig är äldre dessutom (om han lever fortfarande) även fast denna som ringde är nästan 70 år.

Det blev jobbigt att få påminnelsen av händelsen. Som jag skrivit förr så är det ju inte direkt övergreppet jag mått sämst över utan det är just vad som hände efteråt, att han försökte gasa ihjäl sig och jag kunde se det från mitt  rum, mitt fönster… Jag kan se det framför mig fortfarande. Minns det så väl. Det var ju det han ville, att flytta fokus få mig att inte må så dåligt över övergreppet. Han lyckades ju. Visst har jag mått skit efter övergreppet, men det som tog mest var ju detta att se nån försöka ta sitt liv. Tror inte han ville ta sitt liv egentligen eftersom han ringde sin sambo och kom snabbt till sjukhus/hälsocentral och var hemma igen sent på samma kväll eller tidigt på morgonen dagen efter.

Det blev jobbigt efter samtalet, efter jag googlat nummer. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det och fokusera på annat.

Dela detta:

Dag 21 av 30: Det värsta jag varit med om

Jag vet redan nu att jag kommer sitta med tårar då jag skrivit klart detta inlägg. Detta jag ska skriva om är nåt som dom som känner mig vet om och det är nåt jag tror att jag inte skrivit om förr i bloggen.

Detta är också nåt som gör att jag mår som jag gör från och till. Jag har inte riktigt bearbetat det, men jag tänker inte alls lika mycket på det nu som förr.

Jag kanske skriver lite för mycket om händelsen, men det skiter jag i. Det är skönt att skriva av sig.

Några dagar efter att jag slutat 7an så flyttade jag från Fåker till Åsele. Jag trivdes så bra i Åsele tills….

När jag nyss hade fyllt 15 år så var jag med om ett sexuellt övergrepp. Det gick inte så långt, men det han gjorde räckte gott och väl. Under tiden drabbades jag av nåt som inte många verkar förstå… Jag blev som förlamad. Jag ville säga sluta, jag ville gå därifrån. Men jag låg där jag låg, på rygg i soffan med jeansen och trosor neddragna. Hur mycket jag än ville kunde jag inte röra mig. Inte förrän han slutade och gick till köket för att dricka vatten kunde jag kliva upp ur soffan och gå upp på mitt rum. Jag fick även sen bevittna från mitt rum då mannen försökte gasa ihjäl sig i sin bil. Det sista är det som satt sitt spår och som jag brukar tänka på mest. Jag tänker inte på detta lika ofta längre, men eftersom detta hände någon vecka innan jul -98 så är julen inte nåt jag ser fram emot.

Det sjuka är att det känns som att han väntade tills jag fyllt 15 och var ”laglig”  samt att detta med att gasa ihjäl sig var för att få mig att tänka på det istället och han lyckades ju med det.  Jag kunde se från mitt fönster i mitt rum mot där hans bil stod och det visste han ju självklart om.  Han klarade sig ju. Han ringde sin sambo som ringde ambulans. Blicken han gav mig då han satte sig i ambulansen är inte heller nåt jag glömmer i första taget.

Dagen efter var han hemma igen, jag var ganska rädd ska jag säga. Men jag låtsades som ingenting.

Jag blev även tillsagd av hans sambo direkt efteråt samma dag att jag inte skulle berätta för någon. Hon tog mig med in till själva Åsele för att bjuda på mat och köpa mig nåt. Som att inget hänt.

Någon dag senare tog jag bussen till Östersund, hem till mamma. Jag hade varit iväg till Lycksele med den där mannen några dagar tidigare för att handla julklappar. Jag hade kvar pengar efter det och det var exakt vad bussbiljetten kostade, jag tror det var menat så. Berättade för henne vad som hänt. Polisen blev inkopplad. Förhör, rättegång. Jag slapp gå på rättegången tack och lov.  Hans straff var rena hånet tyckte jag.

Detta var jobbigt att skriva. Vet att mina nära tycker det är jobbigt att läsa också och bli påmind. Men jag känner också att det är viktigt att skriva, att berätta. Inte vara tyst. Detta har ju hänt mig. Det är en del av mitt förflutna.

Jag trivdes så bra där i Åsele. Jag trivdes för en gång skull ganska bra på skolan. Jag hade redan första dagen i 8an fått en nära vän, som jag aldrig tidigare haft. Det förstörde ju han så klart.

 

Jag bodde alltså hos en annan familj, ska jag tillägga.

 

Dela detta:

Mår skit, rent ut sagt!

Just nu hatar jag faktiskt mig själv. Varför? Jo, för att jag fick för mig att gå till badrummet och hämta min rakhyvel och ja ni kanske kan gissa. Skar mig på höger handled igen. Fan också, jag som varit så duktig nu i flera månader igen. Jag förstår inte ens varför jag får den tanken… Jag borde hitta nåt att göra varje gång jag får sådana tankar, men  vad? Inte mycket av det jag testat med funkar, det slutar med att jag skär mig ändå.

Jag känner inte att jag mår speciellt bra just nu. Jag känner för att kasta sönder precis allt i lägenheten (försöker lägga band på mig, en lampa har fått åka i golvet redan). Jag känner mig grymt irriterad och less. Allt känns så jävla hopplöst! Jag känner för att jag inte vill leva längre, men jag vill inte ta mitt liv – det skulle jag aldrig klara av att göra. Jag har haft tankar på självmord men att utföra det är en annan sak. Jag börjar tänka på allt jag kanske kommer att missa i mitt liv, att jag nog kommer att få ett bättre liv  snart, tänker på min familj etc . Jag kommer alltid på andra tankar.

Det är så ledsamt att jag började må så skit nu. Jag mådde ju såå bra för bra några timmar sedan. Här går det verkligen upp och ner!

Fan, nu håller jag på och ska börja gråta också. Har en stor klump i halsen, känner att gråten vill komma. Men som ofta dom senaste gånger jag vill gråta och jag verkligen känner att det är på G så vill det sig inte. Jag vill få gråta ut! Hur tusan ska jag göra?

Dela detta: