Självskada

2 inlägg

Självskadebeteende

Natten mot igår mådde jag allt annat än bra. Ångesten tog över totalt och ja jag skadade mig själv igen. Sist var april 2020, så det går ju en bra tid emellan. Imorgon blir det iväg till dagliga verksamheten. Måste dölja min jäkla handled dock. Har plåster som täcker och så får jag väl ta min nya långärmade tröja helt enkelt. Är jobbigt att behöva förklara… förklara varför jag har sår där. Får väl säga att jag brände mig eller nåt om nån frågar.

Jag rengör ju alltid på en gång och ser till att ta hand om såret. Jag beställde från Apoteket igår så jag fick leverans hem med bud mot kvällen så jag har att sätta över såret. Jag har självklart alltid koll så det inte blir infekterat.

Jag önskar att jag kan säga att jag är helt fri mitt självskadebeteende, men så länge det blir så här med ett år drygt mellan gångerna så har jag ju inte kommit från det. Men det är ju mycket bättre nu än förr då det blev varenda dag ett tag.

Fördelen med att inte träffa andra som förut är att jag inte behövt förklara såren jag orsakat.

 

 

10 månader skadefri

Jag har skrivit upp i anteckningar i telefonen varje gång jag skurit mig själv  (självskadebeteende). För att ha koll samt för att se hur länge jag klarar att stå emot från gång till gång. Jag raderar det datum som står och skriver det nya datumet, börjar om min räkning av dagar helt enkelt om jag inte har kunnat stå emot.

Jag rensade en del nyss bland anteckningarna och såg då så klart det senaste datumet som jag sist skar mig. 12 april 2020. Jag ska fira då det har gått 1 år tror jag, om jag inte sabbar det vill säga! Att klara av att motstå att skada sig själv när man har eller har haft ett självskadebeteende är starkt gjort. Jag har ju inte ens fått någon hjälp med detta så jag har helt på egen hand kommit så långt som jag gjort när det gäller detta. Förr skar jag mig mer eller mindre varje dag. Eller skadade mig själv på andra sätt så jag har ärr lite här och var på kroppen.

Jag har ju gjort det sen jag var runt 17-18 år och är 37 år nu. Jag har dock inte skadat mig själv alls lika mycket senaste åren tack och lov. Men så har jag inte haft sån hemsk ångest som fått mig att gå så långt heller. Det var hemskt en tid efter pappas död.  Jag har ju dessutom aldrig skadat mig så illa så det har behövts sys. Jag ville bara känna smärtan från annat ställe än bara inom mig helt enkelt. Svårt att beskriva för någon som inte vet hur det är. I alla fall så mådde jag så dåligt en tid efter pappas död att jag skar mig själv en gång och jag brukar få dåligt samvete nästan efter varje gång det hänt. Den gången fick jag inte det eftersom jag mindes pappas ord. ”Det är okej att falla tillbaka ibland. Det är som ett slags missbruk”.

Pappa jobbade många år inom psykiatrin och träffade många unga som skar sig själv, men mycket värre än vad jag gjort/gör så han var aldrig så orolig för mig vad gäller det där, inte vad han sagt till mig. Jag har dessutom varit noga med att rengöra och lägg om såret direkt efteråt.

Men jag fattar att mina föräldrar var oroliga som fan då det var som värst i mitt liv och jag mådde som allra sämst psykiskt.