Självskadebeteende

15 inlägg

Självskadebeteende

Natten mot igår mådde jag allt annat än bra. Ångesten tog över totalt och ja jag skadade mig själv igen. Sist var april 2020, så det går ju en bra tid emellan. Imorgon blir det iväg till dagliga verksamheten. Måste dölja min jäkla handled dock. Har plåster som täcker och så får jag väl ta min nya långärmade tröja helt enkelt. Är jobbigt att behöva förklara… förklara varför jag har sår där. Får väl säga att jag brände mig eller nåt om nån frågar.

Jag rengör ju alltid på en gång och ser till att ta hand om såret. Jag beställde från Apoteket igår så jag fick leverans hem med bud mot kvällen så jag har att sätta över såret. Jag har självklart alltid koll så det inte blir infekterat.

Jag önskar att jag kan säga att jag är helt fri mitt självskadebeteende, men så länge det blir så här med ett år drygt mellan gångerna så har jag ju inte kommit från det. Men det är ju mycket bättre nu än förr då det blev varenda dag ett tag.

Fördelen med att inte träffa andra som förut är att jag inte behövt förklara såren jag orsakat.

 

 

10 månader skadefri

Jag har skrivit upp i anteckningar i telefonen varje gång jag skurit mig själv  (självskadebeteende). För att ha koll samt för att se hur länge jag klarar att stå emot från gång till gång. Jag raderar det datum som står och skriver det nya datumet, börjar om min räkning av dagar helt enkelt om jag inte har kunnat stå emot.

Jag rensade en del nyss bland anteckningarna och såg då så klart det senaste datumet som jag sist skar mig. 12 april 2020. Jag ska fira då det har gått 1 år tror jag, om jag inte sabbar det vill säga! Att klara av att motstå att skada sig själv när man har eller har haft ett självskadebeteende är starkt gjort. Jag har ju inte ens fått någon hjälp med detta så jag har helt på egen hand kommit så långt som jag gjort när det gäller detta. Förr skar jag mig mer eller mindre varje dag. Eller skadade mig själv på andra sätt så jag har ärr lite här och var på kroppen.

Jag har ju gjort det sen jag var runt 17-18 år och är 37 år nu. Jag har dock inte skadat mig själv alls lika mycket senaste åren tack och lov. Men så har jag inte haft sån hemsk ångest som fått mig att gå så långt heller. Det var hemskt en tid efter pappas död.  Jag har ju dessutom aldrig skadat mig så illa så det har behövts sys. Jag ville bara känna smärtan från annat ställe än bara inom mig helt enkelt. Svårt att beskriva för någon som inte vet hur det är. I alla fall så mådde jag så dåligt en tid efter pappas död att jag skar mig själv en gång och jag brukar få dåligt samvete nästan efter varje gång det hänt. Den gången fick jag inte det eftersom jag mindes pappas ord. ”Det är okej att falla tillbaka ibland. Det är som ett slags missbruk”.

Pappa jobbade många år inom psykiatrin och träffade många unga som skar sig själv, men mycket värre än vad jag gjort/gör så han var aldrig så orolig för mig vad gäller det där, inte vad han sagt till mig. Jag har dessutom varit noga med att rengöra och lägg om såret direkt efteråt.

Men jag fattar att mina föräldrar var oroliga som fan då det var som värst i mitt liv och jag mådde som allra sämst psykiskt.

 

Julafton

Det var ingen vidare bra julafton för mig. Jag har mått rent av s k i t flera dagar, hela denna vecka alltså.

Så jag fick mitt första vredesutbrott för detta år på julafton…

Som jag sa till mamma så var det ju ingen elektronik i alla fall och nåt som kostade drygt 100kr. Onödigt ändå ja att kasta sönder något, men hellre att jag kastar sönder något än skadar mig själv.

Sist jag skadade mig var i april och jag hoppas att jag kan låta bli ett år denna gång. Men återstår att se. Tanken har funnits och varit nära denna vecka.

Jag mår lite bättre idag och inte alls lika nära till gråt. Jag har inte varit så här deprimerad på väldigt länge. Men jul och helt ensam gör sitt.

 

Min psykiska hälsa

Jag är hemma mest jämt på dagarna vilket ju ni som följt min blogg ett tag vet om, men försöker komma ut en gång i veckan minst. Kommer ut mer på somrarna  eftersom jag är så rädd att halka och slå mig sen den gång jag ramla och dunkade huvudet på isen strax utanför porten där jag bor. Det gick bra, men hade kunnat gå så mycket värre.

Har mått väldigt dåligt psykiskt i flera år det vill säga depression, sömnsvårigheter, självskadebeteende med mera.  Jag har även haft social fobi ( fobin gjorde att jag aldrig tog mig ut utanför min dörr under flera år). Min sociala fobi är jag inte helt fri från än, men jag känner knappt av den längre och det är endast under vissa situationer. Nu mår jag bättre och bättre. Har också diagnosen Asperger, vilken jag fick då jag var 19 år.

Jag har kommit långt på helt egen hand när det gäller min psykiska ohälsa och speciellt sociala fobin. Jag har ej valt att få  hjälp med den och jag tror att detta har varit det bästa just för mig.

Hur jag blev av med sociala fobin? Jag var helt enkelt tvungen att gå till  mataffären och handla själv efter att jag gjorde slut med min dåvarande pojkvän. Han var den som fick handla åt mig förr, både bra och dåligt. Visst hade pappa kunnat hjälpa mig men han tyckte att jag skulle testa själv och han visste ju att jag skulle klara av det. Han förstod att det var jobbigt för mig och jag hörde av mig till honom  om det blev alltför jobbigt. Han fick hämta mig på mataffären några gånger eftersom jag fick så hemska panikattacker.

I början var det ren plåga, men jag var ju iväg och fick handlat. Tack och lov finns närmaste mataffär bara några 100 meter från mig så det var ju bara  att gå hem fort om jag fick det  alltför jobbigt ute och fortfarande kände att jag orkade ta mig hem själv. Jag började med att lyssna på musik varje gång jag var ut och på så sätt kunde jag koncentrera mig mer på det jag lyssnade på än omgivningen. Självklart hade jag ju koll då jag skulle över vägar.

Jag är  så stolt över mig själv som har tagit mig dit jag är idag. Det en bra bit på vägen att börja må bra igen psykiskt. Att klara av att gå ut med soporna utan att få panikattack bara av att ta i dörrhandtaget till min ytterdörr är så himla skönt! Att bara ta på mig skorna på sommaren och gå ut… Inte känna mig orolig. Inte ens behöva ha musik i öronen varje gång.

Paolo, självskadebeteende och försvar

Jag blir faktiskt arg då jag läser att Paolo Roberto skyller på ett självskadebeteende då han blev tagen för att ha köpt sex eller ja köpt en våldtäkt. Sen denna jävla offerkofta deluxe också med det han skrev igår på Instagram…

Själv har jag skurit mig
Bitit mig till sår
Missbrukat Tramadol (nu Treo)
Ätit mig fet

med mera…

Självskadebeteende är just det… Att man skadar sig själv. Att sen Paolo ens har MAGE att påstå att det är ett självskadebeteende han har gör mig förbannad. Han skadar inte sig själv, han skadar den han köper en våldtäkt av!

Innan man ens tar upp en sådan sak som självskadebeteende så borde man ta och läsa på lite vad det är. Det jag listat längre upp är flera sådana.

Ja, att ha mycket sex kan ses som ett självskadebeteende. Men att  köpa sex är i min värld inte det.

Jag har som  aldrig  riktigt  gillat PR  och detta gjorde ju inte saken bättre.

Sen en sak till som jag blir så förbannad över är alla dessa SOM FÖRSVARAR HONOM.  Eller skriver att hon kanske sålde sig frivilligt, för ”det finns de  som säljer  sig frivilligt”. Det är ytterst få  som väljer att utsätta sig själva för alla dessa risker som prostitution innebär.

En bok jag tycker  att  man borde läsa är Såld. Jag har läst så många böcker sen den dag jag lärde mig att läsa men ingen bok har satt sig fast som denna. Ingen bok har berört mig så mycket. Skrämmande att så många kvinnor och tjejer verkar tycka att det är ok och  att alla gör misstag i sitt liv. Jag läste denna bok för 5 år sedan och så fort jag ser nån rekommendera den så minns jag vissa stycken i boken.

Att KÖPA SEX är olagligt.

Att SÄLJA SEX är  inte olagligt. Att det inte är olagligt är just för att skydda de som säljer.

 

Slut i kropp och själ

Idag är jag helt slut i hela kroppen men det är inte så konstigt med tanke på hur min helg har varit. Full av ångest. Igår kväll så kunde jag dessutom inte stå emot det min hjärna ville och skar mig igen. Jag skär aldrig djupt utan mer så jag får se blodet sen är det bra och jag ser till att rengöra. Det gick drygt 5 månader mellan gångerna nu, vilket är det kortaste på några års tid. Jag hoppas att jag kan låta bli att skada mig själv  igen nu på länge. Jag som varit så duktig och så låter jag min hjärna vinna ännu en gång. Men med tanke på att det inte händer några gånger om DAGEN längre utan det kan gå flera månader emellan och ibland även 1 år så ska jag inte ha ångest eller må skit för att jag misslyckats igen, att jag inte kunnat stå emot… Men, nu blir  det nya tag igen.

Jag var ut en sväng tidigare idag och det var skönt med luft även fast det stormar. Jag var iväg och lämnade in två påsar som ska skickas tillbaka till Ellos, ena med två bh som var rena skiten (jag har aldrig behövt lämna tillbaka en bh jag köpt från ellos förr… ) samt ett par loafers och ett par ballerina. Skorna fick jag inte ens på mig. Jag hämtade även ut dom tre sisa paketen jag hade. Nya skor för om jag vill ut och gå igen ( dessa  kostade 199kr så klaga inte tack!!), två par koftor som kan vara skönt att ha nu under våren och till sommaren istället för en jacka samt en dvd-box med alla säsonger av Lilla huset på prärien.

Jag vet jag skrev i förra inlägget att jag skulle sluta shoppa och det HAR jag. Det jag hämtade ut idag är sånt jag har beställt sen tidigare och imorgon var sista dagen att hämta ut två av dessa paket.

Jag vet att en del som läser detta inlägg tycker det är rent onödigt att köpa en dvd-box till exempel, men eftersom jag inte gör så mycket mer på dagarna än att ligga i soffan och se på tv/serier så är ju detta nåt jag har användning av. Går nätet ner så har jag ju nåt att se på då jag inte kan se serier på Viaplay till exempel.

Att jag ens ska behöva förklara…. Jag måste verkligen sluta med det!! Men det känns som att vissa behöver få veta, få en förklaring till allt jag gör även fast jag är vuxen och andra ska skita i hur jag lever mitt liv….

 

Ett återfall

Sent på fredagskvällen fick  jag ett återfall  vad gäller mitt självskadebeteende.  Jag har inte gjort mig själv illa sen oktober förra året så det känns ju lite sådär att jag inte kunde låta bli nu. Men jag visste att det nog skulle  ske någon gång, att jag får  ett återfall. Att jag ens  varit fri  i över ett år är ändå fantastiskt bra gjort av mig. Men i fredags tog min ångest över helt enkelt. Pappa beskrev det så bra en gång. att det är som ett slags beroende. Man får återfall och jag ska  inte få ångest för detta när det väl händer.

När jag pratade med S om detta så sa jag:

När jag har sån ångest att jag vill skära mig så är det nästan som att ångesten sipprar ur såret när jag skurit mig, Jag blir väldigt  lugn och  avslappnad efteråt och jag känner mig lite bättre.

Jag har alltid varit bra på att rengöra såret efteråt och jag har aldrig skurit mig djupt. Pappa sa att han inte var orolig  över mig och mitt självskadebeteende eftersom han jobbade inom psykiatrin i  många  år  har där sett  flertalet med mycket värre skador och djupare och sådana  som behövts sys. Jag har alltid slutat när det börjar blöda lite.

Ingen behöver bli orolig. Jag skär som sagt aldrig djupt och jag rengör med en gång.

SNÄLLA LÄS

Detta skrev jag igår kväll på Facebook, men tänkte att jag lika gärna kunde lägga ut det här också.

Måste skriva att jag skuldbelägger ingen speciell när jag skriver att typ ingen bryr sig. ”Typ ingen” hade jag ju inte skrivit om jag menade att inte en enda hade brytt sig.

Jag får mina ”dippar” och det är extra mycket nu då jag håller på att prova ut medicin. Just nu mår jag inte alls bra vilket märks eftersom jag knappt skriver på bloggen, jag tar inga promenader, jag shoppar som fan på nätet vilket ger mig ångest också, jag skriver kanske dumma inlägg här ( Facebook).

Ta inte åt er nån av er.

Jag är helt ensam här. Ingen som jag träffar längre här uppe. Visst trivs jag mycket i min ensamhet men det är ändå jobbigt. Det märktes väldigt tydligt hur ensam jag egentligen är när pappa dog.

Har ju de jag känner i Brunflo men jag vill inte betala flera 100kr för att åka fram och tillbaka…

Tror dessutom att jag har kraschat nu helt. För jag har lurat mig själv att det varit okej.

Men vad fan…

Pappa, farmor och Lena .

Med tanke på hur jag har mått sen innan pappa dog så är det ändå lite konstigt att jag varit så stark. Ja, jag var helt förstörd i flera veckor efter pappa, men ändå.

Mitt liv har till större delen varit skit. Jag har tagit mig ur ett flera års missbruk av tramadol själv, sociala fobin har jag nästan blivit fri helt på egen hand, jag har så gott som slutat skära mig… Jag vet bara av det att jag är starkare än jag tror….

TW: Självskadebeteende

I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM  DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund. 

Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han ”förstår” mig.  Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag.  Jag är så glad att jag har han i mitt liv.

Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom). 

Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag ”slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr. 

Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte. 

Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att ”kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.

Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna. 

Nu har ju ”lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat. 

Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om.