3 dagar i veckan

Denna vecka är första veckan jag är på dagliga verksamheten tre dagar på raken, 2 timmar varje dag det vill säga onsdag, torsdag och fredag. Tanken är ju att utöka dagarna och tider mer och mer och till slut vara där måndag till fredag och hela dagar. Vi får se hur jag orkar med dessa tre dagar varje vecka. Blir det för jobbigt så är det bara att jag säger till om det så ändrar jag igen. Det jobbigaste är faktiskt att åka bussen, det är det som tar mest på psyket för mig.

Sedan så märker jag ju av att jag är så ovan att vara social så jag sitter som mest tyst under fikastunderna. Jag försöker prata med de andra men det går lite trögt, det kanske blir lättare med tiden.

Kom ihåg att jag haft social fobi i många år och som gjort att jag inte ens kunnat ta i dörrhandtaget på min ytterdörr utan att få panik och må rent skit… Jag kom ur detta helt på egen hand.  Så att från det till att vara iväg på daglig verksamhet några timmar i veckan är mycket bra gjort av mig och jag känner mig faktiskt stolt över mig själv varje gång jag kommit iväg.

Det gick bra att komma iväg idag och det kändes bra att vara iväg en extra dag. Inte så skönt ute med regnet och blåst men men.

Innan  jag åkte iväg idag så var jag smart och packade med mig skor att ha inne för jag hade ju ingen direkt lust med att gå med mina blöta skor. Jag hittade en regnjacka dessutom som jag totalt glömt bort, den sitter lite tajt men den funkar ju!

Nu då jag är iväg lite mer kommer det ju inte ta lång tid att äntligen bli klar med den diamond painting jag håller på med på dagliga.

Snälla ni!

Jag faktiskt tacksam i år  för att jag är så van att vara hemma jämt och dessutom inte har några problem med det. Jag trivs bra så, men det är ändå ensamt. Jag riskerar få tillbaka min sociala fobi men hellre det än eventuellt dödssjuk. Det har börjat ta emot lite för mig att ens gå ut med soporna, men det är inte alls så illa att jag får panikattacker bara att ha handen drygt 5 centimeter ovanför dörrhandtaget.

Jo jag har varit ut. Men att vara till tandläkaren var ett måste för mig. Hade jag väntat ett tag till hade jag fått ont och behövt rotfyllning istället. Avbokade dessutom ena tiden då jag var dålig, extremt trött och hade feber.

Annars håller jag mig hemma, förutom att vara ut med sopor då men det är ju något av ett måste.

Insåg att jag kan handla på faktura från Ica dessutom så det underlättar en del, då kan jag få maten levererad hem och direkt till min dörr. Ja, det kostar ju att ta hemleverans men så är ju Coop nära mig ganska dyr så dessa 99 kronor som det kostar att handla från Ica gör mig inget. Jag handlar ju så klart inte för mer än vad jag har råd att betala sen då fakturan kommer. Jag har handlat mat online en hel del i år och jag tycker det är så skönt att få kunna göra så.

Jag önskar fler kunde ta sitt ansvar och inte leva på exakt som vanligt.

Det är inget måste att träffa vänner och festa eller gå ut och dricka nu till exempel. Eller gå i butiker och shoppa. Resa utomlands? Är ni helt dumma? Bara för att det går så måste man inte.

Det är en pandemi och antalet sjuka ÖKAR väldigt mycket just nu…

Kan själv!

Jag har säkert skrivit om detta förut och inte bara en gång heller, men jag är så stolt över detta så det tåls att upprepa helt enkelt.’

Jag kan inte riktigt förstå hur långt jag har kommit och då även utan hjälp av psykiatrin.

Tänk er att jag hade så hemsk social fobi för mindre än 10 år sedan. Jag kunde ha handen några centimeter ovanför dörrhandtaget till ytterdörren och få panikattacker. Nu går jag ju ut som att det inte är nåt, så som det ska vara. Klär på mig och går ut. Jag lyssnar nästan aldrig på musik heller för den delen då jag är ute och det var något som jag behövde göra varenda gång jag var ut om det så bara var att gå ut med soporna.

Jag tror att det varit lättast för mig att bli fri min sociala fobi genom att ta det i min egna takt och på det sätt som fungerat bäst för mig. Jag har ju dessutom varit tvungen att gå och handla själv efter att jag och M gjorde slut. Pappa kunde ju hjälpa mig men han ville ju samtidigt att jag skulle försöka själv för han förstod ju att jag skulle klara av det även om det kan bli jobbigt.

Han jobbade många år inom psykiatrin och jag vet han träffade en del som hade social fobi men där föräldrarna gjorde helt tvärtom vad man egentligen bör, det vill säga låta sitt barn försöka själv och vara den som handlar åt en och hjälper med precis allt. Jag fattar ju att ens föräldrar vill sitt barns bästa, men ibland kan det göra saken värre som med social fobi. Om andra handlar och går ut med soporna eller ringer varenda viktiga samtal så behöver man ju inte bry sig alls själv och man kommer ju aldrig bli fri sociala fobin.

Jag var alltid helt slut i hela kroppen efter att ha varit till Coop som ligger knappt 5 minuters gångavstånd från mig under det första året. Jag började ta bussen ibland då jag skulle till pappa på middag. Det är inte långt att gå dit han bodde men jag behövde ju som aldrig ta bussen annars så det var ju smart att ta bussen den korta biten ändå, jag började gå dit och hem sen efter varje gång jag varit dit på middag.

Jag började gå och handla tidig morgon och då handlade jag så pass mycket som jag orkade bära och såg till att jag handlade så det räckte i flera dagar. Jag hade då alltid hörlurarna med mig så jag kunde koncentrera mig mycket bättre på det jag skulle göra. Musik har varit till mycket stor hjälp för mig för att bli av med min sociala fobi.

Tänk att jag numera klarar av att ringa till Hälsocentralen, jag klarar att gå till Coop utan att bli helt slut, jag åker buss, jag kan ställa frågor (som hos tandläkaren förra veckan), jag kan prata för mig själv och behöver inte någon lapp där jag skrivit upp vad jag vill ha sagt om jag ska träffa läkare…

Jag har kommit en bra bit.

 

Jag kan ju till och med åka till S och med BYTE från tåg till buss och så tvärtom på hemvägen. Jag kan till och med tänka mig att byta tåg i Stockholm, vilket aldrig gått förr för mig.

Jag är faktiskt stolt över mig själv som kommit så långt som jag gjort utan att ha hjälp från psyk/KBT etc. Men bara för att det fungerat bra för mig utan hjälpen så behöver det inte göra det för dig som eventuellt har dessa problem jag haft. Det bästa är ju nog egentligen att få hjälp av kunniga personer.

Hade jag inte blivit så fri från sociala fobin som jag blivit så hade jag absolut inte varit på Yran då Gessle var dit. Jag var dit ensam dessutom! Önskar jag hade fått med mig pappa då men han orkade inte.

 

Min psykiska hälsa

Jag är hemma mest jämt på dagarna vilket ju ni som följt min blogg ett tag vet om, men försöker komma ut en gång i veckan minst. Kommer ut mer på somrarna  eftersom jag är så rädd att halka och slå mig sen den gång jag ramla och dunkade huvudet på isen strax utanför porten där jag bor. Det gick bra, men hade kunnat gå så mycket värre.

Har mått väldigt dåligt psykiskt i flera år det vill säga depression, sömnsvårigheter, självskadebeteende med mera.  Jag har även haft social fobi ( fobin gjorde att jag aldrig tog mig ut utanför min dörr under flera år). Min sociala fobi är jag inte helt fri från än, men jag känner knappt av den längre och det är endast under vissa situationer. Nu mår jag bättre och bättre. Har också diagnosen Asperger, vilken jag fick då jag var 19 år.

Jag har kommit långt på helt egen hand när det gäller min psykiska ohälsa och speciellt sociala fobin. Jag har ej valt att få  hjälp med den och jag tror att detta har varit det bästa just för mig.

Hur jag blev av med sociala fobin? Jag var helt enkelt tvungen att gå till  mataffären och handla själv efter att jag gjorde slut med min dåvarande pojkvän. Han var den som fick handla åt mig förr, både bra och dåligt. Visst hade pappa kunnat hjälpa mig men han tyckte att jag skulle testa själv och han visste ju att jag skulle klara av det. Han förstod att det var jobbigt för mig och jag hörde av mig till honom  om det blev alltför jobbigt. Han fick hämta mig på mataffären några gånger eftersom jag fick så hemska panikattacker.

I början var det ren plåga, men jag var ju iväg och fick handlat. Tack och lov finns närmaste mataffär bara några 100 meter från mig så det var ju bara  att gå hem fort om jag fick det  alltför jobbigt ute och fortfarande kände att jag orkade ta mig hem själv. Jag började med att lyssna på musik varje gång jag var ut och på så sätt kunde jag koncentrera mig mer på det jag lyssnade på än omgivningen. Självklart hade jag ju koll då jag skulle över vägar.

Jag är  så stolt över mig själv som har tagit mig dit jag är idag. Det en bra bit på vägen att börja må bra igen psykiskt. Att klara av att gå ut med soporna utan att få panikattack bara av att ta i dörrhandtaget till min ytterdörr är så himla skönt! Att bara ta på mig skorna på sommaren och gå ut… Inte känna mig orolig. Inte ens behöva ha musik i öronen varje gång.

SNÄLLA LÄS

Detta skrev jag igår kväll på Facebook, men tänkte att jag lika gärna kunde lägga ut det här också.

Måste skriva att jag skuldbelägger ingen speciell när jag skriver att typ ingen bryr sig. ”Typ ingen” hade jag ju inte skrivit om jag menade att inte en enda hade brytt sig.

Jag får mina ”dippar” och det är extra mycket nu då jag håller på att prova ut medicin. Just nu mår jag inte alls bra vilket märks eftersom jag knappt skriver på bloggen, jag tar inga promenader, jag shoppar som fan på nätet vilket ger mig ångest också, jag skriver kanske dumma inlägg här ( Facebook).

Ta inte åt er nån av er.

Jag är helt ensam här. Ingen som jag träffar längre här uppe. Visst trivs jag mycket i min ensamhet men det är ändå jobbigt. Det märktes väldigt tydligt hur ensam jag egentligen är när pappa dog.

Har ju de jag känner i Brunflo men jag vill inte betala flera 100kr för att åka fram och tillbaka…

Tror dessutom att jag har kraschat nu helt. För jag har lurat mig själv att det varit okej.

Men vad fan…

Pappa, farmor och Lena .

Med tanke på hur jag har mått sen innan pappa dog så är det ändå lite konstigt att jag varit så stark. Ja, jag var helt förstörd i flera veckor efter pappa, men ändå.

Mitt liv har till större delen varit skit. Jag har tagit mig ur ett flera års missbruk av tramadol själv, sociala fobin har jag nästan blivit fri helt på egen hand, jag har så gott som slutat skära mig… Jag vet bara av det att jag är starkare än jag tror….

Tid för nåt viktigt

Igår fick jag kallelse till cellprov. Eftersom man måste ringa för att boka tid så har det aldrig blivit av att jag tagit cellprov en enda gång. Jag vet att det är viktigt att gå och göra detta, men med tanke på att jag haft hemsk social fobi sen jag var i den åldern som man börjar få kallelsen fram tills för cirka 3 – 4 år sedan samt att jag har telefonfobi så är det ju inte alls konstigt att jag inte kommit iväg. Men idag ringde jag och tack och lov var det återuppringningssystem. Det går lättare för mig att prata i telefon om den jag vill prata med ringer mig.

Förra gången jag fick en kallelse så försökte jag boka tid via nätet (Mina vårdkontakter), men fick ju svaret att jag behövde ringa och boka tiden. Så då sket jag i det helt, det blev helt enkelt för jobbigt för mig att ens tänka tanken på att ringa.

Då jag har ringt någonstans, så känner jag mig alltid lika stolt. Denna gång tog jag fram numret och bara ringde. Jag hade inte ont i magen, kände mig inte nervös. Gick inte i flera timmar och funderade på vad jag skulle säga… Men detta med återuppringning underlättade nog en hel del för mig. Då jag behöver ringa viktiga samtal så är det som att det tar stopp också då jag väl ska knappa in numret och sen klicka på ring.

Jag är inte ett dugg nervös inför detta, inte nu i alla fall. Återstår att se dagen innan jag har tiden.