Jag har säkert skrivit om detta förut och inte bara en gång heller, men jag är så stolt över detta så det tåls att upprepa helt enkelt.’
Jag kan inte riktigt förstå hur långt jag har kommit och då även utan hjälp av psykiatrin.
Tänk er att jag hade så hemsk social fobi för mindre än 10 år sedan. Jag kunde ha handen några centimeter ovanför dörrhandtaget till ytterdörren och få panikattacker. Nu går jag ju ut som att det inte är nåt, så som det ska vara. Klär på mig och går ut. Jag lyssnar nästan aldrig på musik heller för den delen då jag är ute och det var något som jag behövde göra varenda gång jag var ut om det så bara var att gå ut med soporna.
Jag tror att det varit lättast för mig att bli fri min sociala fobi genom att ta det i min egna takt och på det sätt som fungerat bäst för mig. Jag har ju dessutom varit tvungen att gå och handla själv efter att jag och M gjorde slut. Pappa kunde ju hjälpa mig men han ville ju samtidigt att jag skulle försöka själv för han förstod ju att jag skulle klara av det även om det kan bli jobbigt.
Han jobbade många år inom psykiatrin och jag vet han träffade en del som hade social fobi men där föräldrarna gjorde helt tvärtom vad man egentligen bör, det vill säga låta sitt barn försöka själv och vara den som handlar åt en och hjälper med precis allt. Jag fattar ju att ens föräldrar vill sitt barns bästa, men ibland kan det göra saken värre som med social fobi. Om andra handlar och går ut med soporna eller ringer varenda viktiga samtal så behöver man ju inte bry sig alls själv och man kommer ju aldrig bli fri sociala fobin.
Jag var alltid helt slut i hela kroppen efter att ha varit till Coop som ligger knappt 5 minuters gångavstånd från mig under det första året. Jag började ta bussen ibland då jag skulle till pappa på middag. Det är inte långt att gå dit han bodde men jag behövde ju som aldrig ta bussen annars så det var ju smart att ta bussen den korta biten ändå, jag började gå dit och hem sen efter varje gång jag varit dit på middag.
Jag började gå och handla tidig morgon och då handlade jag så pass mycket som jag orkade bära och såg till att jag handlade så det räckte i flera dagar. Jag hade då alltid hörlurarna med mig så jag kunde koncentrera mig mycket bättre på det jag skulle göra. Musik har varit till mycket stor hjälp för mig för att bli av med min sociala fobi.
Tänk att jag numera klarar av att ringa till Hälsocentralen, jag klarar att gå till Coop utan att bli helt slut, jag åker buss, jag kan ställa frågor (som hos tandläkaren förra veckan), jag kan prata för mig själv och behöver inte någon lapp där jag skrivit upp vad jag vill ha sagt om jag ska träffa läkare…
Jag har kommit en bra bit.
Jag kan ju till och med åka till S och med BYTE från tåg till buss och så tvärtom på hemvägen. Jag kan till och med tänka mig att byta tåg i Stockholm, vilket aldrig gått förr för mig.
Jag är faktiskt stolt över mig själv som kommit så långt som jag gjort utan att ha hjälp från psyk/KBT etc. Men bara för att det fungerat bra för mig utan hjälpen så behöver det inte göra det för dig som eventuellt har dessa problem jag haft. Det bästa är ju nog egentligen att få hjälp av kunniga personer.
Hade jag inte blivit så fri från sociala fobin som jag blivit så hade jag absolut inte varit på Yran då Gessle var dit. Jag var dit ensam dessutom! Önskar jag hade fått med mig pappa då men han orkade inte.
