Sorg

Gråter

En låt som jag älskar och som pappa älskade har jag så svårt att lyssna på sen han dog. Jag börjar ta mig fan gråta varenda gång jag lyssnar på den. Kanske bra att det finns nåt som får mig att gråta  ut när jag inte gråtit på ett tag, men det är jobbigt att börja gråta till en låt efter bara  några sekunder in i låten.

Jag lyssnade precis på just denna låt och på hög volym. Började gråta, kom på att om 6  dagar är  det pappas födelsedag dessutom…

Det lär väl bli bättre med tiden eller om jag  kanske ska utsätta mig och lyssna mer på låten än vad jag gjort under dessa senaste två åren?

Inte heller så konstigt att denna låt får mig  att gråta. Den är minnen.  Först för att pappa älskade den låten och dels för att jag valde att spela den för honom under nedsättningen av hans urna.

Så klart är det Nightwish – Sleeping Sun som jag menar.

Tiden den går….

Tänk att tiden bara går och går och det känns som vanligt… Förutom det där med att varken pappa eller farmor finns längre.

Pappa har varit i mina drömmar varje natt senaste veckan… Jag vet inte om det är att jag är på gång att må riktigt dåligt igen eller vad det är för han har oftast innan dykt upp i drömmarna då jag haft väldigt jobbiga dagar.

Innan han dog var han aldrig med i mina drömmar, det är som att han kommer till mig för att visa ”Jag finns fortfarande, men inte i fysisk form. Jag kommer alltid att finnas för dig”.

Jag tänker inte så mycket på pappas död, det kommer ibland någon gång i veckan numera. Jag blir inte lika ledsen längre heller och jag vet ju att han fick dö var det bästa för honom, han led ju!

Jag önskar ju så klart att han fått leva till han blev mycket äldre, men man kan ju inte alltid få som man vill.

Tänk så stark pappa har varit ändå. Med sin psykiska hälsa. Han som mådde så dåligt psykiskt i många år och var inlagd flera gånger just på grund av det. Pappa var verkligen stark som kämpade på år efter år.

Jag har ju till och med haft tankarna på att det är nästan ett under att han själv inte valde att avsluta sitt liv, för jag vet att det finns många som inte hade klarat av att må så som han gjorde i långa i perioder utan att ta sitt eget liv. Jag hade ju blivit arg och ledsen om han gjort det, men samtidigt en tid efter nog tänkt samma som jag gör nu; så skönt att han slipper lida mer.

Du pappa som kämpat med din psykiska hälsa, att du skulle dö i sviterna av en lungsjukdom var ju ingenting någon av oss hade trott. Du som aldrig ens blev förkyld. När du började fråga mig om Treo så blev jag så förvånad, du som aldrig hade huvudvärk.. Men nu vet jag ju att du fick sån huvudvärk på grund av syrebrist.

 

Älskar dig för evigt.

 

SNÄLLA LÄS

Detta skrev jag igår kväll på Facebook, men tänkte att jag lika gärna kunde lägga ut det här också.

Måste skriva att jag skuldbelägger ingen speciell när jag skriver att typ ingen bryr sig. ”Typ ingen” hade jag ju inte skrivit om jag menade att inte en enda hade brytt sig.

Jag får mina ”dippar” och det är extra mycket nu då jag håller på att prova ut medicin. Just nu mår jag inte alls bra vilket märks eftersom jag knappt skriver på bloggen, jag tar inga promenader, jag shoppar som fan på nätet vilket ger mig ångest också, jag skriver kanske dumma inlägg här ( Facebook).

Ta inte åt er nån av er.

Jag är helt ensam här. Ingen som jag träffar längre här uppe. Visst trivs jag mycket i min ensamhet men det är ändå jobbigt. Det märktes väldigt tydligt hur ensam jag egentligen är när pappa dog.

Har ju de jag känner i Brunflo men jag vill inte betala flera 100kr för att åka fram och tillbaka…

Tror dessutom att jag har kraschat nu helt. För jag har lurat mig själv att det varit okej.

Men vad fan…

Pappa, farmor och Lena .

Med tanke på hur jag har mått sen innan pappa dog så är det ändå lite konstigt att jag varit så stark. Ja, jag var helt förstörd i flera veckor efter pappa, men ändå.

Mitt liv har till större delen varit skit. Jag har tagit mig ur ett flera års missbruk av tramadol själv, sociala fobin har jag nästan blivit fri helt på egen hand, jag har så gott som slutat skära mig… Jag vet bara av det att jag är starkare än jag tror….

Uppdatering angående medicin

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att jag tänkt börja med medicin igen på grund av hur jag mår psykiskt. Jag testade med att göra receptförnyelse på en medicin jag redan haft via inlogg på 1177 men fick svar att jag fick ringa till sköterskan på min Hälsocentral. Jag tänkte med en gång att jag ger upp, skiter i det , det var inte så viktigt. Varför jag tänkte skita i det helt? Jo, jag tycker att det är extremt jobbigt att ringa vissa samtal. Efter drygt 30 minuter kom jag på att jag har ju faktiskt en god man som ska kunna hjälpa mig med samtal som detta. Jag skrev ett mail och berättade hur jag mådde och frågade helt enkelt om han kunde ringa och fixa en tid hos läkare åt mig. Självklart kunde han göra det.

Jag vill ju egentligen inte ha en god man, men just nu så känns det bra att ha en. Det är ju inte bara att betala räkningarna som en god man är bra för.

Nu är det bara att vänta och se när jag får en tid hos läkaren.

Igår satte jag mig och skrev upp i telefonen i appen anteckningar vad jag har problem med. Vilka situationer jag tycker är jobbiga. Hur mitt humör kan vara. Det är ju bra att jag gör så för då kanske jag inte glömmer bort att säga nåt när jag väl kommit iväg till läkaren. Jag gissar att jag kommer bli hänvisad till psykiatrin, men det gör inte mig nåt. Jag vet nu varför jag kan behöva komma dit. Jag har en del att bearbeta. Sorgen efter pappa och farmor, sexuella övergreppet när jag var 15… Jag brukade som aldrig säga nåt när jag var till psyk förr  och jag kände inte att jag hade någon anledning att vara dit. Men jag har ju det nu och jag kommer nog prata mer nu än då.

 

Mina minnen av farmor

Tänk att dom två personer som stått mig närmast. Som betytt så otroligt mycket, inte finns mer. Knappt ett år emellan.

Alla gånger på -90 talet som jag var till farmor på lördagar för att spela Bingolotto och sova över.

Dom gånger vi var i stugan i Mörsil några veckor.

Dom gånger vi gick på stan och marknader.

Alla gånger jag och syskon och pappa och mamma var till farmor på middag. Alltid sill och potatis innan varmrätt, oavsett vad varmrätten var om så det var tacos. Alltid efterrätt. Smörgåsrånen hon alltid hade och serverade till maten.

Alltid dansband som spelades när man hälsade på.

Jag har spenderat mycket tid med farmor.

Hon var lite speciell också men på ett bra sätt. Men hon var också så snäll och mysig.

Jag hann inte träffa henne mer sen den julafton jag och pappa och S var till henne på boendet. Det var ett medvetet val. Jag mår inte bra psykiskt som det är och dom få gånger jag var och hälsade på med pappa på boendet så mådde jag inte så bra. Att se en person man älskar bara bli sämre och sämre är så jobbigt. Att dom inte ens vet vem man är på grund av demens…

Hon och pappa har betytt så himla mycket för mig. Dom två var dom som stått mig som allra närmast.

 

Pappa, sorg och tankar

Det sista jag skrev till pappa på Messenger? Att jag köpt en jeansjacka och skickade bild på den. Det var det sista. Men ändå glad att det inte var den allra sista kontakten. Jag hann ju med att åka till intensiven då dom skulle söva honom och lägga i respirator. Jag hann in, ge en kram, prata lite med honom.

Det om jackan är nåt jag kan haka upp mig på. Men hur tusan skulle man veta att pappa skulle dö drygt 1,5 vecka efter? Att han skulle sövas tidigt på morgonen efter vi skrev?

Jag hakar även upp mig ibland på vad jag tog och inte tog från lägenheten. Varför? Jag har det jag ville ha, sånt pappa säkert velat att jag skulle ha. Jag hade ju absolut inte ens kunnat ta så mycket mer än jag tog. Jag tog sånt jag har nytta av.

Jag har inte mått så bra nu igen på någon vecka och som vanligt har jag ofta drömmar om pappa. Det är som att han kommer till mig då jag inte mår bra, att han vill visa att han fortfarande finns kvar om än inte i fysisk form. Som att han vill trösta mig.

Om inte så många månader har det gått 1 år sen den värsta dagen i mitt liv. Pappa som är den som stått mig allra närmast, som förstått mig mest av alla. Det gör fortfarande väldigt ont i mig. Jag får fortfarande för mig att jag ser hans bil ibland (kan vara liknande form  i nån blå/mörkblå nyans).

Det känns ju ändå lättare nu än för kanske 6 månader sen.

I början tog jag sömntabletter som fanns i pappas lägenhet, det var samma som jag haft själv men dubbel styrka och pappa hade säkert sagt att det var ok att jag tog dom. Att jag kunde få sova dom första 14 dagarna var så skönt. Hade jag inte haft nåt att sova på hade jag nog mått sämre, fått fel på dygnet.. Nu har jag ju eget att sova på, vilket jag tar endast då jag känner att jag kan behöva det.