Igår hade jag en riktigt dålig dag. Så dålig att jag kastade sönder ett glas. Jag kastar sönder saker ytterst sällan nu, men igår kunde jag inte låta bli. Jag kunde inte ”kväva” känslan. Jag behövde tydligen få ur mig ilskan, ilskan över pappas död… Nej, jag är inte arg på pappa för att han har dött. Jag är arg för att det är så jävla orättvist att han som knappt ens varit förkyld skulle få en ovanlig sjukdom. Efteråt låg jag i sängen och försökte ANDAS och ta det lugnt, jag var alldeles darrig.
S uppmuntrar mig att kasta sönder saker, för att få ur mig ilskan. Han förstår att jag kan behöva göra det ibland. Ibland när det blir alldeles för jobbigt. Det jag kastar sönder är ju inte ens nåt som är dyrt. Denna gång ett billigt glas från Ikea. S är nog den enda som fattar att kasta en kudde eller nåt mjukt på golvet inte är samma sak alls.
Huvudsaken är att jag inte skär mig längre när jag mår dåligt även då jag haft extra många tankar på det sen pappa dog. Pappa har ju själv sagt det till mig att han förstår om jag inte kan stå emot ibland. Jag har fått återfall två gånger på fyra år vilket är riktigt bra. Självskadebeteende är ju som ett beroende och har man haft ett beroende så är det inte så konstigt att tanken på att börja igen kommer lite då och då.
Inatt låg jag och grät länge innan jag somnade och idag är jag så matt och trött efter gårdagen/natten till idag.
Jag tror att all ilska, all sorg kom nu. Jag har mått lite si sådär sen jag kom hem från Stockholm. Jag åkte ju på morgonen dagen efter urnsättningen. Ja, det var riktigt bra för mig att få komma bort från Östersund ett par dagar och det har jag velat göra ända sen pappa dog men jag har ju inte kunnat åka iväg eftersom jag har haft saker att göra som inte mina syskon kan göra från Göteborg.
Det känns skönt att urnsättning varit, att jag har lämnat in pappas nycklar till Rikshem. Att jag inte behöver tänka mer nu på varken urnsättning eller hans lägenhet. Jag kan slappna av nu. Jag tror det är lite därför som allt kommer nu för mig.