Vila i frid

I lördags fick jag veta att en nära vän till familjen dött. Vi visste att hon var obotligt sjuk i cancer och att det var bara en tidsfråga innan denna dag skulle komma. Men självklart tar det ju ändå. Jag är glad att jag hann med att träffa henne en sista gång, ge henne en kram.  Hon har funnits i våra liv i drygt 30 års tid, alltså sen jag bara var runt 5 år gammal.

Hon tog på sig att vara min kontaktperson för en del år sedan. Hon hjälpte mig att komma till en frisör för att få bort den stora tova jag hade bak vid nacken (jag mådde inte alls bra på den tiden och tog inte hand om mig själv alls…), hon visste om mina vredesutbrott och visste ju hur jag fungerar så det var bra att hon ville vara min kontaktperson ett tag.

Det känns som att hon inte endast var en nära vän till mamma och familjen, det känns som att hon var en släkting.

Det har varit för mycket sjukdom och dödsfall nu senaste året/åren och jag hoppas att vi slipper mista ännu en detta år.

Jag tycker så synd om hennes barn och resten av familjen. Jag vet ju själv hur det är att förlora någon efter en tids sjukdom. Att se dom bli sämre och sämre. Det gör ont!

Men även om det är sorgligt och hemskt att man förlorat dom så är det ändå skönt att veta att dom inte längre behöver lida mer.

 

Vila i frid Lena

Dela detta:

Besökte minneslunden idag

Älskade pappa.

Idag var jag och besökte dig i minneslunden. Jag lyssnade på några av dina favoritlåtar bland annat Sleeping Sun med Nightwish som var den jag spelade för dig under urnsättningen för snart 1 år sedan. På vägen in med bussen så spelades en låt med Gyllene Tider, vilket jag såg som ett tecken på att du väntat på mig, att jag äntligen besökte dig.

Jag ville säga grattis eftersom du skulle ha fyllt år på söndag. Rosorna är till dig och farmor från alla oss. Saknar er så mycket ♥️.

Jag har varit på väg flera gånger men det har tagit emot så mycket, men jag tror att jag kommer att ta mig in lite oftare nu och jag måste inte ha med mig nån ros varje gång. Jag kan ju ta bussen nästan hela vägen, gå till minneslunden, sitta där ett tag och minnas och lyssna på musik. På nåt vis så tror jag att det är bra för mig  och jag tror att du vet att jag är där. Det känns även bra att veta exakt var urnan är.

Det gick bra att sitta ett tag hos dig. Grät lite, men inte så det rann mer än någon tår. Jag har lite svårt för att gråta utomhus av någon anledning.

Idag var det första gången jag fick se skylten också. Den var försenad när urnsättningen var.

Nu är jag helt slut. Det har blivit lite mycket för mig denna vecka.

 

Dela detta:

10 år sedan världen förlorade den största

Jag kan verkligen inte förstå att det nu, idag,  har gått 10 år sedan som Michael Jackson dog. 10 år sedan som mitt ex M sa att det stod något om MJ på aftonbladet. 10 år sedan som jag först avfärdade det med att nog bara var nåt skit igen som det brukar vara (alltså något påhittat av media). 10 år sedan jag bröt ihop när jag valde att själv kolla aftonbladet eftersom jag ju så klart var nyfiken.

Det känns så overkligt och ändå är det inte någon jag ens träffat. Ja, jag sörjde honom precis lika mycket som jag sörjer/sörjt min pappa. Det kan tyckas konstigt för många, men så konstigt är det egentligen inte. MJ har “funnits” i mitt liv i så många år och att hans död skulle ta hårt det förstod mamma och pappa direkt. Mamma ringde ju till mig så fort hon såg att han hade dött, för att höra hur jag mådde och se så att jag fortfarande levde.

 

 

Dela detta:

Farmor, du fattas mig!!

Och så kom den dag man har väntat på i några år nu. Den dag någon skulle ringa och berätta att farmor somnat in.

Jag trodde faktiskt att jag skulle ta detta besked bättre, men jag gråter så som jag grät när pappa dog.

Igår skrev jag på Instagram att det gått två dagar som jag har fått må bra, men att det brukar kunna vända snabbt. Det blev som jag trodde.

Jag skulle egentligen till farmor och fira henne i lördags, men jag orkade inte och dessutom var det så halt. Farbror, som var den som ringde mig och berättade att farmor dött, sa att hon hade varit glad och ätit tårta på lördagen. Dessutom tror jag inte det hade känts så kul för mig att träffa henne då hon förmodligen inte ändå skulle veta vem jag är.

Jag kommer för alltid ha mina minnen med henne. Veckorna vi spenderade i stugan i Mörsil tillsammans. Alla lördagar jag kom till henne på -90 talet för att spela Bingolotto och sova över. Alla gånger man varit dit och ätit middag (hon var inte så bra på att laga mat men man åt ju ändå). Farmor har betytt så mycket för mig, så att se henne bli så dement var så jobbigt.

Det har inte ens gått ett år sen pappa dog. Att jag tog farmor död så hårt kan ha lite att göra med att minnena sen i fjol kommer upp också. Jag trodde att jag hade “sörjt” henne lite redan eftersom hon sen några år tillbaka verkligen inte var den farmor man minns henne som.

Hoppas att ni är tillsammans nu där ni nu än är.

 

Jag älskar er.

Saknar er.

Vila i frid.

 

Dela detta:

Dagar och veckor går…

Sjukt hur snabbt man ändå ”vänjer” sig att en person man älskar/älskat inte längre finns kvar i livet. Jag blir mer och mer van att jag inte kan prata med honom längre. Att jag inte längre får träffa honom. Få en kram ,ge en kram. Kunna be om hjälp. Se honom. Men jag har ju minnena kvar.

Tiden har gått så fort också. Över en månad sen han dog.

Vi trodde ju alla att han skulle klara av att göra utredningen inför transplantation och att han skulle bli godkänd. Han hade påbörjat utredningen redan då han låg på lungavdelningen, dagen innan han fick komma hem igen då. Han låg ju inne med lunginflammation. 10 dagar fick han vara hemma innan han åkte in med ambulans för allra sista gången.

Jag är ändå glad att det gick så fort för honom som det gjorde, just för att han slapp lida mer. Det känns så elakt att sitta här och skriva att jag är glad.. Men jag är faktiskt det, för hans skull. Jag är glad att han var på sjukhuset och sövd när han dog och han var ju inte hemma och eventuellt fick lida mot slutet. Jag slapp hitta honom. Är så tacksam för att pappa lyssnade på mig och sina vänner på Facebook den kväll han åkte in… Vi nästan tjatade på honom att han skulle åka in NU. Jag tror att min kommentar om “Snälla åk in, var inte så tjurig som du vet vem” gjorde att han lyssnade mer.

Jag har märkt att jag inte går och mår lika dåligt psykiskt längre. Kanske är det tillfälligt eller så var det nåt som försvann med honom, min egen ångest, min oro för honom. Jag har ju själv inte tänkt så mycket eller kanske jag inte bara velat tänka på hur dålig han faktiskt var när han levde. Jag pratade med honom om allt annat än hans sjukdom, men jag tror att han förstod mig.

Jaaa, självklart gör det ont i mig. Vilket det ju kommer att göra resten av mitt liv. Dagarna är helt ok men kvällar och nätter är jobbigast. Det händer ju att jag gråter korta stunder varje dag. Någon gång i veckan kan jag inte ens somna för att jag gråter så mycket.

Men jag tror att jag tagit detta ”ganska bra” ändå för att jag vet hur jobbigt han hade det mot slutet och att vi båda var lite förberedd på att detta kunde ske, om än om några år och inte så snabbt efter han fick sin diagnos (IPF). Jag var ändå lite förberedd på hur det kunde bli.

Det är så jobbigt att skriva dessa inlägg men samtidigt är det skönt att få skriva av sig.  Jag VET att pappa tycker att det är bra att jag skriver.

Dela detta: