Tänk att tiden bara går och går och det känns som vanligt… Förutom det där med att varken pappa eller farmor finns längre.
Pappa har varit i mina drömmar varje natt senaste veckan… Jag vet inte om det är att jag är på gång att må riktigt dåligt igen eller vad det är för han har oftast innan dykt upp i drömmarna då jag haft väldigt jobbiga dagar.
Innan han dog var han aldrig med i mina drömmar, det är som att han kommer till mig för att visa ”Jag finns fortfarande, men inte i fysisk form. Jag kommer alltid att finnas för dig”.
Jag tänker inte så mycket på pappas död, det kommer ibland någon gång i veckan numera. Jag blir inte lika ledsen längre heller och jag vet ju att han fick dö var det bästa för honom, han led ju!
Jag önskar ju så klart att han fått leva till han blev mycket äldre, men man kan ju inte alltid få som man vill.
Tänk så stark pappa har varit ändå. Med sin psykiska hälsa. Han som mådde så dåligt psykiskt i många år och var inlagd flera gånger just på grund av det. Pappa var verkligen stark som kämpade på år efter år.
Jag har ju till och med haft tankarna på att det är nästan ett under att han själv inte valde att avsluta sitt liv, för jag vet att det finns många som inte hade klarat av att må så som han gjorde i långa i perioder utan att ta sitt eget liv. Jag hade ju blivit arg och ledsen om han gjort det, men samtidigt en tid efter nog tänkt samma som jag gör nu; så skönt att han slipper lida mer.
Du pappa som kämpat med din psykiska hälsa, att du skulle dö i sviterna av en lungsjukdom var ju ingenting någon av oss hade trott. Du som aldrig ens blev förkyld. När du började fråga mig om Treo så blev jag så förvånad, du som aldrig hade huvudvärk.. Men nu vet jag ju att du fick sån huvudvärk på grund av syrebrist.
Älskar dig för evigt.
