I lördags mådde jag inte alls bra. ALLT KOM DÅ. Jag gjorde mig själv illa, det vill säga skar mig. Jag har ju varit så duktig som inte gjort det på så länge nu, men i lördags så kunde jag inte stå emot vad hjärnan sa åt mig att göra. Det händer ju inte ofta att jag skadar mig själv längre och när jag gjort det så får jag sån ångest för att jag gjort det. Men samtidigt var det nåt jag behövde tydligen. Jag behövde få ut en massa skit och ångest. Nån som aldrig skadat sig själv, haft eller har ett självskadebeteende kan omöjligt förstå känslan under tiden man skär sig. Efteråt är det inte lika roligt dock… Jag har aldrig skurit mig djupt och inte något jag ens vill. Jag vill bara känna smärtan, få bort den psykiska smärtan till en fysisk för en kort stund.
Jag hade svårt att berätta för S vad jag har gjort. Jag vet att han inte är ett dugg dömande och att han ”förstår” mig. Jag skämdes över att jag skadat mig själv, jag förstår inte varför jag skämdes men det gjorde jag. Jag är så glad att jag har han i mitt liv.
Jag vet att pappa inte hade velat att jag skulle göra mig illa igen men samtidigt vet jag att han inte hade sagt nåt mer än att han vet att det är svårt, att det inte är så konstigt att jag gjorde detta, att jag gör det bra ändå som inte gör det lika ofta som förr (varje dag och några gånger om dagen dessutom).
Nu får jag ta nya tag. Börja räkna från lördag som dagen jag ”slutat”. Men jag är säker på att jag kommer få ett återfall igen, om inte i år så nästa år eller ännu nästa. Jag har fått återfall kanske 3 gånger på 4 år och det är faktiskt riktigt bra med tanke på hur det var förr.
Jag har lovat mig själv att skaffa hjälp om jag skulle skära mig mer. Men nu känns det verkligen som att det i lördags räckte.
Jag har stått emot tankarna ofta. Tankarna kommer lite då och då och ännu oftare sen pappa dog. Det är inte konstigt. Men jag har lärt mig att ”kväva” tankarna på att skada mig och tankarna på att kasta sönder saker. Ibland fungerar det bara inte och då får det vara så helt enkelt.
Ingen behöver bli rädd att jag skulle göra nåt värre. Ingen behöver ringa psyk för mig, tack! Nu ville jag skriva av mig helt enkelt och erkänna lite hur jag har mått senaste två veckorna.
Nu har ju ”lugnet” lagt sig och att jag skulle börja må så här dåligt var väntat.
Att förlora pappa är det värsta jag har varit med om.
