I lördags fick jag veta att en nära vän till familjen dött. Vi visste att hon var obotligt sjuk i cancer och att det var bara en tidsfråga innan denna dag skulle komma. Men självklart tar det ju ändå. Jag är glad att jag hann med att träffa henne en sista gång, ge henne en kram. Hon har funnits i våra liv i drygt 30 års tid, alltså sen jag bara var runt 5 år gammal.
Hon tog på sig att vara min kontaktperson för en del år sedan. Hon hjälpte mig att komma till en frisör för att få bort den stora tova jag hade bak vid nacken (jag mådde inte alls bra på den tiden och tog inte hand om mig själv alls…), hon visste om mina vredesutbrott och visste ju hur jag fungerar så det var bra att hon ville vara min kontaktperson ett tag.
Det känns som att hon inte endast var en nära vän till mamma och familjen, det känns som att hon var en släkting.
Det har varit för mycket sjukdom och dödsfall nu senaste året/åren och jag hoppas att vi slipper mista ännu en detta år.
Jag tycker så synd om hennes barn och resten av familjen. Jag vet ju själv hur det är att förlora någon efter en tids sjukdom. Att se dom bli sämre och sämre. Det gör ont!
Men även om det är sorgligt och hemskt att man förlorat dom så är det ändå skönt att veta att dom inte längre behöver lida mer.
Vila i frid Lena
